Parasiter, patogener och konsten att överleva

Apropå "fågelinfluensan", borde vi då inte redan ha lärt oss: högpatogena virus har lägre spridningsförmåga än lågpatogena, helt enkelt därför att de infekterade värdorganismerna i det förra fallet får sämre rörelseförmåga och kanske hinner dö innan de hunnit sprida viruset vidare. - Men om vi kombinerar den insikten med vetskapen om “resistensutveckling” helt enkelt handlar om en bättre överlevnadsfrekvens hos individer av en organism med speciella egenskaper (gener) som kan ha funnits redan från början i populationen, och som på grund av dessa egenskaper (gener) ökar i frekvens i denna population, dvs. att den “sprider sig”, vad betyder det? Skulle resistens vara kopplad till lågpatogenitet? Men, är inte eller blir inte resistenta patogener per definition högpatogena (i förhållande till icke-resistenta, med avseende på den verksamma behandlingen)? Och då skulle de småningom också minska i spridning, inte bara som ett resultat av att de flesta individer redan är smittade, så att nysmittningsgraden är låg, men helt enkelt för att de smittade är så svaga att de har mindre chans att vidareföra smittan än en “frisk” individ. Borde vi rentav sitta med armarna i kors och låta bli att bekämpa resistensutveckling? Oetiskt? Men försök att se det ur den andres perspektiv en stund. Det vill säga att du är en vilken annan organism som helst, bara inte en människa (och inte heller en bortskämd hund.)
Människan - som en av de största parasiterna? Ingenting att skämmas för, i och för sig: Vi är inte ensamma. En tredjedel av alla kända arter är parasiter (The Diversity of life / Edward O. Wilson).   Människan tillhör dock förmodligen de dummare. Den “smarta” parasiten är inte högpatogen; vill man överleva som parasit är det en dålig strategi att ta kål på värdorganismen. Men kanske är det just det människan är i färd med att göra mot sin värd, Jorden?