Oktober. Brittsommarväder. Temperaturen kryper över 15 + om dagarna. Humlorna och bina är ännu aktiva, om än något långsammare i sina rörelser tycks det. De samsas till synes väl i kärleksörtstånden (Sedum telephium) vid källarnedgången. Ingen uppenbar konkurrens dem emellan i alla fall, fastän bina i kraft av sin numerär säkert lätt skulle kunna jaga bort humlorna. Och så, sublim, majestätisk, mitt bland bina, på den klarast lysande blomman sitter hon där igen -
Vanessa atalanta, amiralsfjärilen med sina svartblåskimrande vingspetsar, de vita fläckarna konstfullt ditskvätta av genernas Jackson Pollock, fastän relativt symmetriskt ändå, och så de lysande orangea banden som gräns mellan det yttre och det inre. Hon sitter kvar en stund och sticker sin sugsnabel så långt ner i blomman hon kan komma för att fånga upp några kvarglömda nektardroppar som inte ens humlorna kunnat nå. Men då det redan är sent på eftermiddagen når solen inte längre ned till blomman, höstkylan känns i skuggan, och hon lyfter igen, flyger en sväng upp emot hustaket, slår sig sedan ned i äppelträdet (Stenkyrka, det vars grenar är närmast fönstret i mitt arbetsrum) för att värma sig i solen. På källartakets ovansida kryper samtidigt en 14-prickig nyckkelpiga (Calvia quattordecimpunctata), vädrar till synes obekymrad medan solen ännu värmer denna fläck av jorden. [Sanningen att säga lyckades jag bara räkna till 9 prickar, men det var ändå inte någon “Marihøne” (Coccinella septempunctata), det törs jag svära på.]
Har sett flera stora ekgalläppplen (Cynips quercifolii) invid banvallen ned mot stationen, men låtit dem sitta. Skäggdopping (Podiceps cristatus) - svår attt skilja från gråhakedoppingen på avstånd så här års (när man inte kan urskilja näbbens färg och ögonbrynsstrecket) , en ensam storskarv på rekognosceringstur över Storsjön - jo, jag svär!, spetsskinnbagge (Picromerus bidens), och andra varelser har jag mött, på nära håll eller avstånd. I dagvattenbrunnen ett ekosysstem i miniatyr: spindlar, insekter, små grodor och sniglar. Alla väntar de på sin tur. Och jag väntar ännu på min.
Vanessa atalanta, amiralsfjärilen med sina svartblåskimrande vingspetsar, de vita fläckarna konstfullt ditskvätta av genernas Jackson Pollock, fastän relativt symmetriskt ändå, och så de lysande orangea banden som gräns mellan det yttre och det inre. Hon sitter kvar en stund och sticker sin sugsnabel så långt ner i blomman hon kan komma för att fånga upp några kvarglömda nektardroppar som inte ens humlorna kunnat nå. Men då det redan är sent på eftermiddagen når solen inte längre ned till blomman, höstkylan känns i skuggan, och hon lyfter igen, flyger en sväng upp emot hustaket, slår sig sedan ned i äppelträdet (Stenkyrka, det vars grenar är närmast fönstret i mitt arbetsrum) för att värma sig i solen. På källartakets ovansida kryper samtidigt en 14-prickig nyckkelpiga (Calvia quattordecimpunctata), vädrar till synes obekymrad medan solen ännu värmer denna fläck av jorden. [Sanningen att säga lyckades jag bara räkna till 9 prickar, men det var ändå inte någon “Marihøne” (Coccinella septempunctata), det törs jag svära på.]Har sett flera stora ekgalläppplen (Cynips quercifolii) invid banvallen ned mot stationen, men låtit dem sitta. Skäggdopping (Podiceps cristatus) - svår attt skilja från gråhakedoppingen på avstånd så här års (när man inte kan urskilja näbbens färg och ögonbrynsstrecket) , en ensam storskarv på rekognosceringstur över Storsjön - jo, jag svär!, spetsskinnbagge (Picromerus bidens), och andra varelser har jag mött, på nära håll eller avstånd. I dagvattenbrunnen ett ekosysstem i miniatyr: spindlar, insekter, små grodor och sniglar. Alla väntar de på sin tur. Och jag väntar ännu på min.
Kommentarer