Sagan om den döva gräshoppan: Hume, vetenskapen och orsakbegreppet [Filosofisk Kalender 2:22]

 [Pontonjärgatan 33, Kungsholmen    December 1985]

  

2:22    Historien om vetenskapsmännen och gräshoppan [historien var alltså denna: fyra vetenskapsmän hade samlats kring en gräshoppa som var tränad att hoppa på kommando. Vetenskapsman I ryckte av gräshoppan ena bakbenet och befallde den sedan att hoppa. Gräshoppan gjorde ett tafatt försök att hoppa, men lyckades bara förflytta sig någon centimeter. Vetenskapsman II ryckte då av gräshoppan även det andra bakbenet, befallde sedan på nytt gräshoppan at hoppa, och denna gjorde ett än mer tafatt försök att hoppa, varvid den lyckades förflytta sig blott någon millimeter. Den tredje vetenskapsmannen ryckte de återstående benen av gräshoppan, och då denna ånyo befalldes att hoppa förblev den naturligtvis blickstilla, varvid den fjärde vetenskapsmannen drog slutsatsen: Där ser ni, utan ben hör den inte!]. Vi borde ändå fråga oss vad det är vi drar på mun åt i denna historia, varför vi finner vetenskapsmannen så korkad. Ty, utifrån det positivistiska vetenskapsideal som dominerat länge under vårt sekel, där Humes orsaksbegrepp [enligt vilket ett orsakssamband jämställs med en konstant regelbundenhet] är en av grundstenarna, förefaller denna slutsats egentligen lika rimlig och "vetenskaplig" som någon annan. [Man skulle ju mycket väl kunna antaga att vetenskapsmännen också upprepat experimentet under varierade betingelser, på olika gräshoppsarter, varierat ordningen i vilken benen ryckts av etc., och hela tiden funnit konfirmerande instanser för slutsatsen att gräshoppors hörselorgan sitter i benen.] Vi tycks alltså här ha ett gott exempel på att vi, då vi talar om orsak, i stället bör mena något sådant som en generativ mekanism. 


Kommentarer