Begrepp. sinnesförnimmelser och verklighet [Filosofisk Kalender 1:146-147]

146 Varför är det då oftare så att vi väljer att förneka våra sinnens vittnesbörd, hellre än att förkasta våra begrepp? [cf. Lars Gustafsson -”Filosofier”] Varför är det så mycket smärtsammare att  ändra våra begrepp om verkligheten än att förneka verkligheten själv? Det vilsamma i att blunda? Eller därför att begreppen är vår egna skapelser, medan verkligheten ‘görs’ av någon annan? Men, nog ‘gör’ vi också själva verkligheten! Och inte är begreppen alltid mina skapelser. Men förnimmelserna - nog tillhör de mig. Nej är det inte därför, att om vi förkastar våra begrepp, om så bara ett enda, så hotar ofta byggnaden (av begrepp) att rasa samman hel och hållen, vi hotar att begravas i en beggreppsruin. Medan, å andra sidan, förnimmelsen i dess partikularitet till synes kan förnekas utan mer än en lätt ristning i den byggnad som heter verkligheten. Rasar vår byggnad av begrepp måste vi bygga upp den från grunden. Och inte bara bygga upp den på nytt, utan bygga om den, bygga ut den, så att den kan stå emot nya, annorlunda jordskalv, så att den kan rymma fler, nya verklighetens gäster. [Är inte detta en del av förklaringen till det motstånd som den heliocentriska världbildens förkunnare mötte i nya tidens början? Kyrkans män som vägrade att titta i Galileis teleskop. De visste att han, Galileo Galilei, hotade att riva ned deras ståtliga katedral och de tvivlade på att den byggnad han ämnade uppföra istället någonsin skulle kunna bli lika vacker, lika majestätisk som deras. Ty ännu förelåg inga färdiga ritningar, och de visste det.]

147 [Till FK 1:146] Men om förnimmelsen återvänder tillräckligt ofta, måste vi då inte ändra begreppen till slut? Det föreligger naturligtvis inget omedelbart tvång, men det visar sig vara praktiskt (och jag menar inte bara bekvämt) i längden att anpassa begreppen till verkligheten. Och det kan visa sig vara en överlevnadsbetingelse.