Om mening och språk: Förutsätter vi då vi talar om språk att det finns en intention (hos avsändaren) en viss mening, ett budskap till en mottagare? Signaler kan ju annars vara "automatiska" och tolkningsbara, ha eller få, tilldelas en mening, en innebörd som tecken (på något annat än sig själv) av en mottagare, även om "avsändaren" är en maskin eller en omedveten del av ett stycke organisk eller oorganisk materia (t.ex. rostfläckar på ett stycke metall).
Och, å andra sidan, även där det finns en (mer eller mindre uppenbar) intention hos avsändaren, ett språkligt uttryck, såsom i ett litterärt verk, kan vi ju aldrig vara helt säkra på att den mottagna meningen överensstämmer helt med intentionen hos avsändaren.
- Intentionen behöver ju inte finnas hos avsändaren av signalen, men hos mottagaren, avkodaren (som har bestämt att något skall uppfattas som en signal, ett tecken för / på något annat.
- Mening genom namngivning (?) [Husserl om intentionalitet, Frege om Sinn und Bedeutung (Morgonstjärnan = Aftonstjärnan), Nietzsche om Originalität].
Kommentarer