Landet går på sparlåga. Skattmästaren i Ankeborg håller hårt om pungen, efter att tidigare ha sprätt iväg ett antal miljarder till de minst behövande. Måste värna ”välfärdens kärna”, påstår han, utan att någonsin definiera var gränserna går på denna ständigt krympande kärna. Jag står vid Molins fontän då klockan i Jakobs kyrka visar sju på morgonen, men från tornet hörs bara fyra slag. Orkar inte mer. Måste spara. De rika fortsätter dock oförtrutet att berika sig, som om ingenting hänt. Elmehagen, Falkengren, Josefsson och allt vad de heter. Men maskerna faller nu. Under Nefertitis polerade yta har man nu funnit ett andra, lite skrovligare ansikte. ...
Kommentarer