Pontonjärgatan 33, Kungsholmen
441 “Mais ceux qui ne viennent que pour convaincre peuvent dire qu’ils viennent en sagesse et en signes” [Pensées II, s. 69, ed. Espiard] - Och i sådan skrud är Dina tankar komna!
442 Historiefilosofi: “Toute histoire qui n’est pas contemporaine est suspecte” [Pensées II, s. 80, ed. Espiard] - Men varför skulle vi hysa större tilltro för [sic!] en historieskrivare som står mitt i mitt uppe i “striden”, som kanske helt saknar distans till sitt och överblick över sitt ämne, som kanske inte ens har tillgång till alla nödvändiga dokument? [Å andra sidan, vad är det som får oss att tro att tiden alltid skulle vara den bästa utdikningsmannen? ] - Pascal som den ‘deltagande forskningens’ förkämpe?
443 “<Ce n’est> pas la longueur des années, mais la multitude des generations qui rendent les choses obscures”* -Ça d’accord! “Car la vérité ne s’altère que par le changement des hommes” [Pensées II, s. 81, ed. Espiard]. Ett relativt sanningsbegrepp, eller är det så att vi här måste införa en distinktion mellan den för människan uppnåeliga sanningen och ‘den absoluta sanningen’. [Man må kalla den Gud eller vad man vill]. - Jag skulle vilja uttrycka det så att olika generationer närmar sig sanningen, “asymptotiskt” men inte nödvändigtvis kontinuerligt (i varje fall inte likformigt kontinuerligt), från olika håll. [Man skulle alltså kunna tänka sig att beskriva denna ‘absoluta sanning’ som en linje i ett n-dimensionellt rum, vilken vi således närmar oss från olika håll, och där varje del-graf kan tänkas ha vissa diskontinuitetspunkter. Det mänskliga ‘kunskapsdomänet’ skulle då utgöras av ett öppet intervall i Rn ; begränsat men samtidigt “oändligt” (i den meningen, nämligen, att intervallet rymmer ett oändligt antal punkter). Detta skulle innebära att vi inte vet och inte heller kan veta gränserna för vår kunskap (vilket på samma gång är både frustrerande och befriande, ty frågan är om vi skulle stå ut med en sådan kunskap). Frågan är om vi ens kan känna till antalet dimensioner, n, i det rum i vilket vi rör oss. Men där finns alltså vissa gränser, och det betyder att då vi följt en (del-)kurva ett stycke, vägen plötsligt kan ta slut för oss; vi kan inte komma längre på den inslagna vägen, utan måste hoppa till en annan (del-)kurva. Det är dessa ‘hopp’ som skulle utgöra det som ofta kallas ‘vetenskapliga revolutioner’. [Men ibland kan en sådan ‘revolution’ också bestå i deet att man finner en fortsättning efter en diskontinuitetspunkt där vägen blott till synes tagit slut.]
--------------------------------------------------------------------
*Jmf. “viskleken”
Kommentarer