Nere vid sjön springer en liten flicka, kanske 4-5 år, upprörd efter efter en kråka och ropar till den: "- Inte äta grodan!" Kråkan, till synes oberörd, möjligen lite irriterad, sköljer sitt ännu levande, sprattlande byte flera gånger i vattnet, och flyger sedan vidare ett stycke. Jag följer efter. Varför reagerar jag, instinktivt, precis likadant som flickan, och tycker synd om grodan? Kanske för att bytesdjuret i detta fall är mer sällsynt än rovdjuret. Till och med här, alldeles i närheten av golfbanans "safe haven" kanske grodan tillhör en hotad art, medan kråkan bara framstår som alltför vanlig. Hade jag reagerat likadant om det istället hade varit en hermelin som tagit en sork eller råtta? Tror inte det. Vi utgår väl ofta från att naturen och evolutionen sköter det så att predatorerna skall var färre till antal än bytesdjuren; hela den ekologiska balansen antas väl bygga på det. Men jag är inte säker på att det var därför den lilla flickan reagerade så starkt, sannolikt mindre fördomsfull än jag, reagerade så starkt. Barn har kanske en ännu oförvanskad förmåga att värdera naturen och det levande oavsett förekomstfrekvens. Häromdagen såg jag en annan liten flicka som lycklig plockade en hel bukett vackra maskrosor för att skänka till sin något besvärade mamma. Det är kanske först som vuxna vi lär oss att värdera högre eller speciellt uppmärksamma det sällsynta, det ovanliga eller det som sticker ut, det avvikande, som till synes inte passar in i kontexten. Kanske borde vi åter lära oss att värdesätta och uppmärksamma nuet sådant det är, vanligt eller ovanligt, frekvent eller försvinnande - som nuet alltid är.
Kommentarer