[Följande artikel om judisk historia har refuserats av Judisk Krönika som alltför gammal]
Hösten 1999 arbetade jag i Mo i Rana,
femtio mil norr om närmaste judiska församling, det Mosaiske Trossamfunn i
Trondheim, där jag under denna tid tillbringade flera ‘jamim noraim’. En
anekdot jag hörde berättas om de första
judarna i Trondheim, där flera familjer stammade från Litauen, omtalade
att de i sin villrådighet om den rätta
tidpunkten för ljuständning vid sabbatens inträde under de långa ljusa
sommarnätterna så långt norrut, hade vänt sig till överrabbinen i Vilna med
begäran om upplysning. Det svar de fick var, enligt samma anekdot, dubbelt: 1.
Rådet blev att följa praxis hos närmaste judiska församling längre söderut, den
i Kristiania (Oslo). 2. Allt enligt judisk tradition besvarades frågan också
med en ny, fullt berättigad fråga:
Vad i H-rrans namn gör judar så långt
norrut som i Trondheim?
Det gav mig förstås än större anledning att fråga mig själv: vad gör då en jude femtio mil ännu längre norrut, i Mo i Rana? Den frågan bar jag med mig när jag samma höst 1999 gav mig ut på en längre resa i Västafrika, delvis också för att söka spår av judisk närvaro på andra platser där man kanske inte heller väntar sig att finna dem.
En välkänd judisk vits (alla judiska
vitsar är som bekant gamla och välkända) berättar historien om den judiske
upptäcktsresanden David Lebenstein, hur han kommer till en avlägsen by med
halmhyddor mitt inne i det mörkaste Afrika. Han går in i en hydda och finner i
skymningsljuset en gammal kvinna, som sitter och sjunger. Till hans förvåning
bär hon en "Magen David" - en davidsstjärna om halsen. Lebenstein är
övertygad om att han gjort en sensationell upptäckt, att han återfunnit en
representant för en av de tio försvunna judiska stammarna. I samma ögonblick
inträder i hyddan en skräckinjagande gestalt, en riktig kraftkarl i full
krigsmålning, klädd i en lejonskrud och med en hisklig mask för ansiktet. Han
utstöter en serie gutturala ljud, och blåser ut hela moln av rök, samtidigt som
han frenetiskt bearbetar en trumma.
Lebenstein gissar att det måste vara
medicinmannen i byn, men förhör sig ändå försiktigt hos den gamla kvinnan vem
denne exotiske man är, och får mycket riktigt till svar:
- "Dos iz majn suhn, der doktor." (Schulman, s. 139)
Kanske säger denna historia någonting
om det speciella förhållande många av oss europeiska judar har haft och har
till Afrika, som någonting oerhört främmande och exotiskt, samtidigt som vi bär
på en hemlig önskan att känna igen oss och känna oss hemma också där, i den
händelse det skulle bli nödvändigt att "omgruppera". Ja, den judiska
erfarenheten har lärt oss att det kan vara en viktig överlevnadsbetingelse
detta att kunna anpassa sig till de mest skiftande livsvillkor. Och så försöker
vi i fantasin domesticera också detta okända Afrika, för att tämja vår rädsla,
genom att finna tecken som vi kan identifiera. Önskan att lokalisera de tio
försvunna judiska stammarna just till någonstans i Afrika framkommer för övrigt
redan i Talmud (TB, Sanhedrin 94a).
Kanske har vi i Europa en tendens att ibland ändå glömma att det sedan lång tid tillbaka i historien har funnits och fortfarande finns judar, för vilka Afrika har varit och är deras hem, och således inte alls lika främmande och exotiskt som för oss västerländska judar. Och fler än en gång har Afrika tjänat som tillflyktsort för bortjagade judar på flykt från Europa. Men historien om den judiska närvaron i Afrika är gammal, helt visst äldre än den europeiska judenheten.
Historisk bakgrund
Abraham (1 Mos. 12:10 ff), Jakob, Josef
och hans bröder kom alla att vistas kortare eller längre tid i Egypten, som
känt från Toran. Israels barns slaveri i Egypten och uttåget därifrån innebar
dock inte någon slutpunkt i de judisk-afrikanska förbindelserna, ens i äldre
tid. Själve härföraren för det judiska folkets exodus ut ur Afrika, Moses, hade
enligt Toran tagit sig en etiopisk hustru. (4 Mos. 12:1).
Men judarnas nära relation till Afrika
skulle bli betydligt långvarigare och betydligt mer komplex än så. Den judiske
historieskrivaren Josephus: hävdar
rentav, och stödjer sig härvid på vittnesmålet från en annan historieskrivare, Alexander Polyhistor, att själva namnet
Afrika, kommer från ett av Abrahams barnbarn, Ofren, eller Efer - עפר som det står i Torans text (1
Mos. 25:4), son till Midjan, son till
Abraham i hans äktenskap med Ketura (som enligt Raschi är densamma som den
tidigare förskjutna egyptiska Hagar, mor till Ismael). Denne Efer skulle,
fortfarande enligt Josephus, ha företagit ett krigståg mot Libyen och
erövrat det, varefter hans efterkommande, som blivit bofasta där gav landet
namnet Afrika efter sin far. (Buch I, 15. Kapitel, s.53)
Detta är dock bara en i raden av myter
och legender, av vilka historien om judisk närvaro i Afrika är full. Till de
mer spektakulära inslagen i genren hör kanske den amerikanske pastorn Joseph
Williams bok "Hebrewisms of West
Africa, from Nile to Niger with the Jews " från 1930, där det hävdas
att "någonstans i det längesedan förflutna svepte en våg eller, mera
sannolikt, en serie vågor av hebreiskt inflytande över det svarta Afrika,
lämnande efter sig högst påtagliga spår hos flera folkstammar, hos vilka de
levat kvar ända till idag" (cit. e. Dorès). Som
"bevis" för sin tes anför Williams bland annat en teckning av ingen
mindre än sir Henry Morton Stanley, som visar en Ashanti-hövding
(ashanti-folket bor i nuvarande mellersta Ghana, med Kumasi som centrum),
iklädd en bröstsköld delad i tolv delar genom tre vertikala och fyra
horisontella rader, precis som den bröstsköld - hachoshen , som översteprästen Aron bar för att bringa Israels tolv
stammar i åminnelse inför Herren, enligt Toran (2 Mos. 28-29). Vidare pekar
Williams på språkliga likheter med hebreiskan, som den att "skaparen"
på ashanti-språket heter Bore Bore,
och andra likheter i traditioner såsom omskärelse, reningsriter, nyårsfirande
på hösten och vinbägaren vid bröllop. Till och med själva benämningen ashanti skulle enligt Williams vara en hebraism, där
det regionala begreppet nti , som i denna del av Afrika står för
"söner av...", "folk" - på samma sätt som bnei i "bnei
Israel ", har smält samman med det hebreiska ashan - rök. Ashanti skulle
således vara "rökens folk", askan av dem som blev kvar efter Israels
nederlag (mot Assyrien, får man förmoda) och det första templets förstörelse.
Det är en så vacker hypotes att man gärna vill tro på den, anmärker Maurice
Dorès (ibid.), även om det finns en mer närliggande och sannolikt riktigare
förklaring bakom beteckningen ashanti, nämligen
den som pekar på att shan betyder
"växt" och nti "äta"
på ashantispråket. Ashanti-folket skulle således ha varit vegetarianer en gång
i det förflutna. (Till Williams försvar skall sägas att han är ärlig nog att
nämna också denna möjliga förklaring, men utan att vilja tro på den själv.)
Williams var dock inte den förste att se paralleller mellan det gamla Israel
och folket i nuvarande Ghana. Den danske prästen Johannes Rask gav redan 1754
ut "En kort och sandferdig Rejsebeskrivelse til og fra Guinea", där
han vid observationen bl.a. av lokalbefolkningens nymånadsmarkeringar och
nyårsfirandet på hösten ser sig föranlåten att minna om det gamla Israels
sedvänjor, bibelsprängd som han är, likt de flesta av dåtidens lutherska
kyrkans män. Rask går så långt som att ge en lista över lokala afrikanska egennamn
som han tror sig kunna härleda från Bibeln, som t.ex. "Adom",
"Amrama", "Davite", "Abihu", "Ammon".
En annan protestantisk präst, Joseph
Briand har velat se spår av judiskt inflytande på Madagaskar, som han hävdar
skulle ha upplevt tre judiska immigrationsvågor, den första redan under kung
Salomo, den andra så tidigt som mellan år 100-200 efter allmän tideräkning, och
den tredje på 12-1300-talet. Briand anför också han språkliga likheter, vilka
dock inte godkännes såsom giltiga bevis av forskaren Zvi Loker, som påpekar att
de snarare härrör från ett senare arabiskt-muslimskt inflytande. Kvarstår ändå
det faktum att man på Madagaskar tillämpar en månkalender med inskjuten
skottmånad vart tredje år, något som inte förekommer i den arabisk-muslimska
kalendern, där ju Ramadan förskjuts från år till år.
Det är naturligtvis svårt att avgöra om det i fall sådana som dessa ändå rör sig om spår av ett verkligt judiskt inflytande, så länge vi saknar egentliga historiska belägg för en judisk närvaro i området eller åtminstone för att det förekommit kontakter med judar hos den inhemska befolkningen.
För att finna mer handfasta bevis, mer
påtagliga spår av en judisk närvaro får man nog till att börja med söka sig
längre norrut på den afrikanska kontinenten. Det är hur som helst ett
historiskt faktum att stora judiska befolkningsgrupper tidigt, från 500-talet
före allmän tideräkning kom att röra sig västerut från det dåvarande Palestina
längs medelhavskusten i norra Afrika.
I sin Jewish History Atlas visar
Martin Gilbert (s. 16-17) en karta över judiska
bosättningsplatser i Nordafrika under det Romerska imperiet 100 -
300 allmän tideräkning (a.t.).
En annan karta som täcker hela perioden
från 500 före allmän tideräkning (f.a.t.) till 750 a.t. visar judiska bosättningsområden
längs nästan hela Nordafrikas kust och ett stycke längre söderut i Egypten
(Gilbert, s. 12).
Vid den islamiska expansionen drygt 1200 år senare, runt 750 efter allmän tideräkning fanns ännu livaktiga, blomstrande judiska församlingar i hela Nordafrika, från Egypten i öst till Marocko i väst. Under århundradena förekom också en viss konvertering till judendomen bland den berbiska urbefolkningen. Ibn Khaldoun, den store arabiske historieskrivaren från 1300-talet, berättar att det motstånd den muslimska, arabiska ryttararmén mötte från den inhemska befolkningen vid invasionen av Ifriqiya [nuvarande Tunisien och östra Algeriet] år 642 leddes av den legendariska judiska drottningen över Aurès, "la Kahéna", som härskade över en stam av berber som konverterat till judendomen, Djeraoua. (Taïeb, s. 15)
En modern historiker har dock bestridit
att delar av den inhemska berberbefolkningen skulle ha konverterat till
judendomen; han menar att det handlar om inflyttade judar som antagit berbiskt
språk och berbiska namn, såsom judar överallt har anpassat sig till det
samhälle i vilket de lever. (Hirschberg,
1981) Andra har pekat på det faktum
att man för något tiotal år sedan i Marocko har återfunnit en gammal
Pesach-Haggada skriven på berberspråket tamazight,
vilket skulle visa att, åtminstone i Marocko så var berberspråket för en
del judar också ett kulturspråk som man använde för att uttrycka sin egen
judiska identitet på, således inte bara ett medel för att kommunicera med sina
grannar i lokalbefolkningen. Den ena hypotesen behöver nu inte utesluta den
andra; en viss konvertering av berber till judendomen kan ha förekommit,
jämsides med en gradvis anpassning till berbiskt språk och kultur hos de
inflyttade judarna.
Att den muslimska expansionen från
700-talet också innebar konflikter med den tidigare judiska befolkningen i
Nordafrika står ändå klart, bland annat genom en massaker på ca 6000 judar i
Fez år 1033 (Gilbert, s. 21).
Den islamiska högmedeltiden (ca.
900-1200 ) med dess kulturella ”renässans” innebar emellertid också en
uppblomstring av nya judiska kulturella centra - i Spanien, Egypten och
Ifriqiya. Delvis berodde det på en politisk och ekonomisk tillbakagång för
Baghdad och uppkomsten av oberoende kalifat i Spanien och Nordafrika. Det första
shi‘itiska ”mot-kalifatet” utropades 909 just i Ifriqiya av de s.k.
fatimiderna. Den förste kalifen, ‘Ubayd Allâh, förklarades vara Mahdî,
muslimernas "Messias", och bar dessutom titeln "den ofelbare
Imamen". Den nyanlagda huvudstaden, al-Mahdiya,
låg vid kusten och var väl befäst. Vid denna tid uppstod ett blomstrande
judiskt kulturellt centrum i Qayrawan
(Cairouan) ca. 50 km inåt landet, som var den traditionella huvudstaden för
regionen och den viktigaste staden i hela Maghreb. Judarna, liksom andra dhimmi,
åtnjöt relativt stor rörelsefrihet i Ifriqiya
under de shi‘itiska härskarna, vilka visade sig relativt toleranta och
mindre ortodoxa i trosfrågor än befolkningen i stort. Toleransen kombinerad med
ett allmänt ekonomiskt uppsving bidrog säkert till den blomstrande judiska
intellektuella och andliga odlingen i Cairouan, som under större delen av 900-
och 1000-talen var judendomens mest betydande intellektuella centrum utanför
Irak. Kanske den mest berömde av stadens vise, var den nyplatonske filosofen
och läkaren Isaac Israeli ( d. 950
), vars verk på arabiska översattes till hebreiska och latin
och studerades i Europa - där han
kallades eximius monarcha medicinae
- under medeltiden och renässansen. Hans elev, Abû Sahl Dûnash b. Tamîm (d. ca. 960), var förutom läkare och
filosof dessutom en god hebreisk grammatiker och filolog. I Cairouan fanns två
yeshivot. Den ena grundades i slutet av 900-talet av rabbi Jacob b. Nissîm Ibn
Shâhin ( d.1006/7) från Persien, och förestods under hela första halvan av
1000-talet av hans son Nissîm b. Jacob (d.1062). Både far och son var
”korrespondenter” för de babyloniska geonim. Så föranleddes Sherira Gaons
berömda ”Epistel” av en serie frågor från rabbi Jacob. Sonen, rabbi Nissîm, var
kanske den allra störste av stadens vise. Bland hans många verk märks bland
annat en mycket viktig kommentar till Talmud och en bok underhållande
didaktiska berättelser (eng. ”The Book of Comfort”, översatt och utg. av
William M. Brinner under titeln ”An Elegant Composition Concerning Relief after
Adversity”, New Haven, 1977 ). Den andra yeshivan grundades av Hushiel
b. Elhanan, som hade kommit till Nordafrika från Italien i början av
1000-talet och som introducerade nya metoder för studiet av halakha. Hans son
och efterträdare, rabbi Hananel (d.1057) är mest känd för sin kommentar
till hela Talmud Babli, en kommentar som var vida spridd i Europa under
medeltiden, men som nu bara finns bevarad i fragment. Judarna i Cairouan var
väl organiserade enligt en hierarkisk modell av babyloniskt snitt. I spetsen
för judarna i Ifriqiya, som deras representant inför de muslimska härskarna,
stod till en början rôsh ha-qehillôt.
Senare, år 1015, erövrade ledaren för de tunisiska judarna Ibrahîm b. ‘Atâ’ –titeln Negîd
ha-Gôla (Prins av Diasporan, nâgîd)
av Hay Gaon. Detta som ett erkännande bland annat för sina tjänster som stor
donator till akademin i Pumbedîtha. Titeln nâgîd
bars sedan även av de efterföljande ledarna för de tunisiska judarna under
större delen av 1000-talet.
Småningom expanderade fatimidernas
kalifat väster- och österut, varvid tyngdpunkten försköts mot Egypten, som hade
fallit för den fatimidiske generalen Jawhar år 969. Några år senare, 973, blev
det nybyggda Cairo, byggt intill det äldre Fustat, den nya huvudstaden i det
fatimidiska väldet. Mellan 1050 till 1057 härjades sedan Ifriqiya av
beduininvasioner, vilket ytterligare bidrog till dess nedgång och till ett
motsvarande uppsving för Egypten.
Vår kunskap om den egyptiska judenheten
vid denna tid är ganska god efter upptäckten i slutet på förra seklet av en
stor samling manuskript och dokument i den s.k. Cairo-genizan (en geniza är en
begravningsplats främst för uttjänta heliga texter, bönböcker etc.) i en
synagoga i Fustat. I denna samling ingick också privat- och affärskorrespondens,
juridiska dokument etc. Den judiska befolkningen i Fustat och Cairo uppgick
under 1000-1100-talen till ca. 4000 personer; i hela Egypten fanns över 90
städer och byar med judar bland invånarna. Judarna i Egypten hade dock till en
början inget eget överhuvud motsvarande de tunisiska judarnas nâgîd. När
fatimiderna erövrade Palestina, kort efter erövringen av Egypten, erkände de
föreståndaren för den tiberiensiska akademien, som då hade flyttat till Ramle,
såsom den högsta judiska myndigheten inom deras välde. Den Palestinska akademin
hade en representant i Egypten, som tjänade såsom den högsta judiciella
instansen för judarna där, och som bar titeln râv rôsh - han förmodades således vara den främste bland lärde. Med fösvagningen av gaonatet i
Palestina och fatimidernas senare förlust av Palestina till de turkiska
seldjukerna år 1071 följde emellertid erkännandet av en officiell högsta
auktoritet för de egyptiska judarna; den titel som bars av den som beklädde
detta ämbete var på arabiska ra’îs
al-Yahûd, på hebreiska kallades han nâgîd.
Ämbetet kom under längre perioder att innehas av veritabla dynastier, och
”ärvas” inom en och samma familj. Från det sena 1100-talet fram till början av
1400-talet bekläddes posten oavbrutet av medlemmar av familjen Maimonides,
först av Moses Maimonides själv och därefter av hans son och av andra ättlingar.
Fatimiderna och deras efterföljare
ayyubiderna betjänade sig i relativt hög grad av dhimmî inom administrationen.
Några kristna och judar kom till och med att tillhöra kretsen av ämbetsmän vid
hovet och bära epitetet ashâb
al-khila‘ - ”de som bär ärans ämbetsdräkt”. Den judiske hovman som nådde
högst i fråga om makt och inflytande var ”köpmannafursten” och hovleverantören Abû Sa‘d Ibrahhîm al-Tustarî, verksam
framför allt under 1030-40-talet fram
till dess att han mördades 1047. Sitt inflytande utövade han framför allt genom
sin f.d. sudanesiska slavinna, som sedan hon hade sålts till kalifens harem småningom blev
”drottningmoder” och ställföreträdande regent för sin ännu unge son al-Mustansir,
formellt kalif redan som ung pojke år 1036.
De judiska hovmännen i Egypten fick
ofta ta emot petitioner från sina egna trosbröder runt om i kalifatet om att
använda sitt inflytande till att påverka kalifen i olika ärenden, till exempel
då det gällde att få tillstånd att återuppbygga en förstörd synagoga. Många
brev med sådana petitioner har bevarats i Cairo-genizan.
Den egyptiska judenheten var under
denna tid väl organiserad och socialt stabil. Som säte för judisk lärdom var
dock Cairo-Fustat mindre betydande än Cairouan i Ifriqiya och kunde inte heller
mäta sig med de judiska lärdomssätena på spansk mark. Det var ju från detta
moriska Spanien som den sedermera till Egypten överflyttade lärdomsgiganten
Moses Maimonides härstammade.
De judar, konvertiter eller icke, som således sedan länge levt i Nordafrika, från mitten av 700-talet efter allmän tideräkning under muslimskt välde av skiftande stränghet, fick vid slutet av 1400-talet ta emot en ny invandringsvåg av judiska systrar och bröder, flyktingar undan Inkvisitionen, bortjagade från det katolska Spanien (1492) och Portugal (1496-97). De flesta i den första flyktingvågen från Portugal slog sig ned i Marocko. De skulle följas senare, under de första decennierna av 1500-talet av conversos från både Spanien och Portugal, där kyrkan inte längre ville godkänna dessa till kristendomen konverterade judar såsom sanna bröder i Kristus; samma judar som man - utan att precis använda silkesvantar - nyss lagt ned så mycket omsorg på att frälsa till den rätta läran. Men den katolska reconquistan, sponsrad av nyrika spanska och portugisiska kolonialherrar, gjorde inte halt vid Gibraltar sund. Önskan att skaffa sig brohuvuden för vidare expansion på den Afrikanska kontinenten var allt för stark. Spanjorerna intar Tripoli (Libyen) år 1510 och Tunis 1534. Portugiserna etablerar sig främst i Marocko, där framför allt Mogador (nuvarande Essaouira) blir en mycket viktig in- och utskeppningshamn för handeln mellan Afrika och Europa. Några av de från Spanien och Portugal nyanlända judarna ser sig kanske redan vid denna tidpunkt föranlåtna att fly undan förföljarna igen, längre söderut längs Afrikas västkust. Vi får snart anledning att återkomma till dem.
Det är i Nordafrika dock inte bara
judarna som har anledning att oroa sig för den iberiska expansionismen. Inför
de anstormande europeerna reagerar de muslimska härskarna i Maghreb vid denna tid på olika sätt. I
de östligare delarna ropar man på hjälp från ottomanska kondottiärer. I Marocko
söker man däremot en inhemsk lösning för att göra sig kvitt inkräktarna; man
konsulterar muslimska lärde och heliga män, karismatiska marabouts, med förmåga att uppväcka folkets försvarsvilja, för att
kasta ut portugiserna. År 1554 ser man det första resultatet, då den sa'adiska
dynastiens ryttararmé, med anor ända tillbaka till Profeten själv, erövrar Fez.
Ett kvartssekel senare är det redan slut på det portugisiska väldet i Marocko,
som krossas av sa'adierna i trekungaslaget
år 1578. Den sa'adiska dynastien avlöses senare, år 1666, av den alaouitiska,
även den sherifisk, dvs. med anor i
direkt nedstigande led från Mohammed. Maktövertagandet skall enligt den
alaouitiska ättens egen grundläggande legend ha skett genom en avgörande seger
över den judiske kungen av Taza, en
viss Ibn Mech'al , en seger - blott mytisk eller ej - som
studenterna i Fez lär fira än idag vid den årliga högtid som kallas tholba .
Under tiden hade portugiserna avlösts
av holländare och småningom britter såsom de nya stora sjöfararnationerna och
kolonialherrarna. Den interkontinentala handeln mellan Europa och Afrika
blomstrade som aldrig förr. Och judarna i Marocko tog del i det ekonomiska
uppsvinget, samtidigt som de i likhet med de kristna i muslimska samhällen
behöll sin status som s.k. dhimmi , dvs. att de med eller mot sin vilja
ingick i en slags skyddspakt med den muslimske härskaren, enligt vilken de
bl.a. hade att bära en särskild klädedräkt, förband sig att inte uppföra nya
helgedomar och måste betala en speciell "mantalspenning" - sk. jizya.
Senare, i slutet av 1800-talet, i ett sista försök att hävda Marockos självständighet och stävja konkurransen från de anstormande nya kolonialherrarna, fransmännen, lät emellertid sultan Mawlay Abd al-Rahman B. Hisham kalla in judiska köpmän till Mogador, där de gavs en särskilt gynnad status såsom "tujjar al sultan" - "sultanens handelsmän", en slags kungliga hovleverantörer om man så vill, som bland annat åtnjöt speciella skattelättnader. Staten, makhzen , upplät hus åt dem i det administrativa kvarteret av staden, qasban, betydligt mer prestigefyllt än det traditionella judekvarteret, mellah. [Historien om en sådan judisk köpmansfamilj i Mogador, familjen Corcos, berättas av Michel Abitbol i boken Les commerçants du Roi (1999). Måhända var denna nya mer välvilliga inställning till judarna från maktens sida också delvis ett resultat av den spektakulära diplomatiska resa till Marocko som den store judiske filantropen Moses Montefiore hade företagit 1863-64, då han aktivt pläderade för sina judiska bröder och systrar inför sultanen. Han hade emottagits som en statsman, och också erhållit löften om en rättvisare behandling av sultanens judiska undersåtar, men de konkreta resultaten härav var annars relativt magra.
Min västafrikanska resa 1999-2000
De historiska vittnesbörden om judarnas liv i Maghreb och i hela Nordafrika är mycket rika och omfattande. De berättar om några av de mest långvariga kontinuerliga judiska bosättningarna överhuvudtaget utanför Palestina, en judisk närvaro som trots perioder av oro och svåra förföljelser har fortsatt in i våra dagar. Men i Fez i Marocko var hösten 1999 spåren av den tidigare judiska närvaron, som ungefär 120 år tidigare omfattade ca 7000 själar - 10% av befolkningen i staden (Haïdara, s. 22), tydligast på begravningsplatsen i den “nya staden” Fez el J’did, där dessvärre de mest levande var vildhundar som sprang lösa mellan gravstenarna.
Judiska begravningplatsen i Fez, 1999 [Foto J. Philipson]
Judiska begravningplatsen i Fez, 1999 [Foto J. Philipson]
I stort samma sak var det i den tidigare så viktiga hamnstaden Mogador – nu Essaouira; de enda tydliga spåren av den tidigare judiska handelskolonin i staden återfanns i september på begravningsplatsen, över vilken man hade utsikt från pariserhjulet på ett nöjesfält intill.
Judiska begravningsplatsen i Essaouira (Mogador)
I Marrakech, ett längre stycke in i landet, där judarnas antal så sent som omkring 1870 ännu utgjorde omkring 8000 - ca 10% av den dåvarande befolkningen (Haïdara, s. 22), kunde man hösten 1999 ändå någorlunda urskilja gränserna för de judiska kvarteren, mellahn, och på begäran besöka den slumrande synagogan där, övervakad av en ensam shammes, utan kipa. …
Synagogan i Marrakech, 1999 [Foto: J. Philipson]
Men lite längre söderut, åter vid kusten i Agadir fanns då ännu en levande församling som jag besökte samma höst, av ungefär samma storlek som min dåvarande "hemförsamling" i Trondheim, men med en judisk kunskapsnivå som vida översteg den jag mött på hemmaplan, föreföll det mig, och ett materiellt välstånd som åtminstone i några fall väl kunde mäta sig med och till och med överträffade det jag sett i Skandinavien. Efter shabbat shacharit i synagogan, med efterföljande riklig kiddush, blev jag inbjuden till sabbatslunch hemma hos en av medlemmarna i församlingen och hans familj, tillsammans med en av deras allra bästa vänner, monsieur Maurice, som var läkare, med huvuduppgift att ta hand om magsjuka europeiska, framför allt skandinaviska turister. Värden för lunchen, monsieur Lévy, en ansedd medlem av det marockanska parlamentet och en framgångsrik affärsman, bodde i en stor, herrgårdsliknande villa, som inte skulle ha skämts för sig i Beverly Hills, med swimmingpool och tjänstefolk. Ett fotografi på väggen visade vår värd i audiens hos den gamle kung Hassan, i det ögonblick han kysste konungens hand. Måhända kan man se på monsieur Lévy som en nutida efterföljare till de tidigare judiska "tujjar al sultan ".
Historien om judarna i Nordafrika är dock alltför lång och komplex för att kunna återberättas inom utrymmet för denna artikel. Här hänvisas bara till den omfattande litteratur i ämnet som finns tillgänglig på engelska och franska, varav några referenser återfinns i den efterföljande litteraturlistan. Låt oss därför i stället följa längs Afrikas västra kust söderut och se vad som kan ha blivit av de judar som fortsatte sin afrikanska resa mot "mörkrets hjärta".
På Musée Historique de Gorée, beläget på ön Gorée tjugo minuters båtfärd utanför Dakar i Senegal, kan man i utställningstexterna bland annat läsa om att bland de "portugiser" som på 1500-talet etablerade sig som handelsmän längs det som brukar kallas la "Petite Côte", kustremsan söder om Dakar ned till Sine-Saloum deltat, fanns flera judar på flykt undan inkvisitionen. De ingick förbindelser med lokalbefolkningen och gav med tiden upphov till en befolkningsgrupp av portugisisktalande mulatter, s.k. "luso-afrikaner".[luso- av det latinska namnet på Portugal: "Lusitania"]
Från Ile de Gorée, 1999. Fransk text: “G-ds eviga herravälde på Jorden” [Foto: J. Philipson]
Mera historia
Då holländarna senare, på 1600-talet, började sin expansion längs Afrikas västkust och bland annat byggde ett fort på Ile de Gorée 1627, fungerade "luso-afrikanerna" ofta som förmedlare i handelsutbytet med de lokala afrikanska härskarna. Samarbetet mellan "luso-afrikaner" och holländare förefaller naturligt när man betänker att många f.d. portugisiska judar efter fördrivningen 1496-97 flytt just till Holland, där de kom att etablera sig som en betydande del av det nederländska handelsborgerskapet på 1500-1600-talet. Det är således ingen osannolik hypotes att anta att en del av den handel som bedrevs mellan Nederländerna och Västafrika närmast rörde sig om "interjudiska" affärer mellan två delar av den tidigare portugisiska judenheten, som i stor utsträckning hade både språk - portugisiska - och kultur gemensamt. Det officiella Portugal, däremot, uppfattade naturligtvis "holländarna", och deras lokala samarbetspartner, som svåra konkurrenter, och förmodligen var det för att allvarligt störa detta samarbete som den portugisiske guvernören på Cap Verde-öarna då han år 1628 tillfälligt lyckades jaga bort holländarna från Ile de Gorée också lät stänga synagogan i Rufisque, en betydande handelsplats belägen ett trettiotal kilometer öster om Dakar.
Utställningstexterna på Musée
Historique de Gorée berättar vidare att många av luso-afrikanerna var
välbeställda, och att de varje år sände delegationer med gåvor till den lokale
afrikanske härskarens hov, och att de själva mottog gengåvor från hovet. I
området Bour-Saloum söder om Dakar var man speciellt välvilligt inställd till
luso-afrikanerna, som där kallades "de vitas fäder".
I slutet av 1600-talet, närmare bestämt
1677, krossades holländarnas femtioåriga dominans över Gorée och området kring
Dakar av fransmännen, som i likhet med portugiserna betraktade
luso-afrikanernas handelsaktiviteter som skadliga för egna koloniala intressen.
Detta skedde samtidigt som handeln hade minskat i omfång på grund av stigande
priser. Under tiden hade de mest företagsamma av luso-afrikanerna börjat röra
sig längre sydvart längs den västafrikanska kusten, för att etablera sig i det
som nu är Gambia, i Casamance-regionen (den del av Senegal som ligger söder om
Gambia), där de blev kvar ända till in på 1800-talet, och i Guinea-Bissau.
En brasiliansk forskare, Nize Izabel de
Moraes, har grävt fram efterlämnade dokument från en portugisisk Afrikaseglare
på 1600-talet, en viss kapten Francisco
de Lemos Coelho , som också vittnar om en judisk närvaro längs Västafrikas
kust:
"Många judar från Portugal bodde
där, ägde där mycket betydande hus och de kom dit för att utöva sin religion,
ty landets konungar beskyddade dem och därför kunde de inte straffas."
[cit. e. Dorès, op.cit. s. 10]
Judarna hade etablerat sig förutom i
Rufisque också i Joal och Portudal (det heter så, möjligen är det en
förvrängning av ett ursprungligt Portugal, namngett just efter de inflyttade
"portugiserna"/ judarna, som dock snart hade lämnat denna hamn)
längre söderut längs "la Petite Côte". De handlade med skinn, hudar,
textilier, vax och elfenben. Slavhandeln var i denna region mycket begränsad,
men förekom ändå. Tio procent av sina intäkter gav judarna till den lokale
kungen, Damel.
Dokumenten berättar om att judiska män
fick barn med afrikanska kvinnor och att det förekom konverteringar av judar
till kristendomen även här, med hela familjer som lät döpa sig, inklusive
tjänstefolk och slavar. Coelho, eller möjligen en senare
"kommentator", hävdar också att judarna sågs på med visst förakt,
både av afrikaner och andra invånare i dessa hamnstäder. Judarna skall ha
tvingats att betala högre skatt än andra vita europeiska köpmän, något de
accepterade för att få leva enligt sin egen lag.
När det gäller "konverteringarna"
tycks de emellertid ha kunnat gå i bägge riktningarna. Så till exempel skrev en
viss Diogo Mendes Vasconcellos i ett
brev till kungen av den 23 mars 1555 att sedan påven själv hade givit sitt
tilllstånd till ett sjuttiotal judiska äkta par att fritt utöva sin religion i
Ancona i Italien så hade dessa också låtit "judaisera de slavar de medfört
från Guinea med dess kungadömen". [Izabel de Moraes, cit. e. Dorès, s.
11].
Ett annat vittnesmål om en tidigare
judisk närvaro i Västafrika finner man i det monumentala verket Les Africains av Pierre
Alexandre, med en karta (s. 178) som visar tidigare judiska församlingar
förutom i Maghreb, Libyen, Egypten och Etiopien, även i Mauretanien, nuvarande
Mali, Nigeria, Benin/Togo och Ekvatorialguinea. I en osäker kommentar till kartan
heter det att "[de judiska] församlingarna i Väst-Sudan utplånades i
slutet av 1400-talet; judar och marraner vilka deporterats från Spanien och var
bosatta längs kusten och öarna utanför Guinea, har vid samma tid emigrerat till
Amerika eller assimilerats med lokalbefolkningen."
Att judarna från Portugal inte lät sig
hejdas på sin färd längs Afrikas västkust utan fortsatte långt in i
Guinea-bukten vittnar emellertid också en dikt av Tomas Tranströmer om:
En man från Benin
(Om
ett fotografi av en 1500-talsrelief i brons … föreställande en portugisisk
jude.)
...
Han
var ambassadören.
Avbruten
mitt i ett tal
som
tystnaden fortsätter
med
än starkare makt.
Tre
stammar teg i honom.
Han
var tre folks bild.
En
jude från Portugal,
bortseglad
med de andra,
de
drivande och bidande,
den
hopkrupna flocken
i
karavellen som var
deras
gungande trämoder.
Landstigen
i en främmande doft
som
gjorde luften luden.
Iakttagen
på marknadsplatsen
…
"Jag är kommen för att möta
den som höjer upp sin lykta
för att se sig själv i mig."
(ur:
Hemligheter på vägen, 1958)
cit.
e. Den svenska lyriken: från Ekelund till Sonnevi / antologi av Tom Hedlund. -
2. uppl. - FIB Lyrikklubb/Tiden, 1978. - S. 694)
Holländarnas sorti och fransmännens
inträde på scenen i slutet av 1600-talet
fick som ovan antytts stora konsekvenser för judarna. Det innebar bland
annat ett slut på handeln med djurhudar, som varit en av förutsättningarna för
den judiska närvaron längs "la Petite Côte", från Dakar/Gorée och
söderut längs kusten. Men även om det idag är praktiskt taget omöjligt att
finna några påtagliga tydliga spår av en tidigare judisk närvaro i detta
område, så kan det ändå vara värt att observera att i vissa katolska familjer
av blandat afrikanskt och europeiskt ursprung, vilka än idag går under
beteckningen "portugiser", har man fortfarande till vana att tända
ljus på fredagskvällen. Några tänder ett ljus var kväll, men två på
fredagskvällen. Tillfrågade om bakgrunden till denna sedvänja svarar man att "fredagen
är en helig dag". Och på Kap Verde-öarna ett stycke utanför Afrikas
västkust har man i vissa familjer för vana att då man går in i sitt hus vidröra
höger dörrpost och sedan föra handen till munnen för att kyssa den. Sannolikt
har vi här de sista, omedvetna resterna av en svunnen judisk tradition?
De flesta europeiska judar som tog språnget över Gibraltar sund uppehöll sig förvisso i Nordafrika norr om Sahara eller längs kusterna, men det fanns också enstaka judar som var med om att utforska kontinentens inre. Den mytomspunna, muslimska heliga staden Timbuktu, mellan Sahara och "la boucle du Niger", just där den mäktiga Nigerfloden gör en skarp krök, var sannolikt känd av judar redan under andra halvan av 1300-talet, eftersom den är utsatt på katalanska kartor från denna tid, kartor av vilka några hade judiska upphovsmän - de berömda kartograferna från Mallorca, Abraham och Jafuda Crescas. Den senare kallades för övrigt senare till Portugal av tronarvingen Enrique, för att överföra sina värdefulla kunskaper till den uppåtstigande portugisiska kolonialmaktens sjöfarare. (Fall, 1982)
Abraham Crescas å sin sida levererade
1375, på beställning från den franske kungen Charles V, en berömd atlas, i
vilken man på kartan över Nord- och Västafrika ser en karavan som går över
Atlasbergen, genom öknen för att till slut komma fram till den mäktige kungen
över Mali-riket, "rex Melli", Kankan Moussa, som håller ett guldäpple
i handen. På kartan är också den redan sägenomspunna staden Timbuktu utmärkt
med en symbol och namngiven som "Tenbuch, ciutat de Melli". (Benjaminsen & Berge,
s. 16-17)
Portugiserna nådde Timbuktu i slutet av 1400-talet. Vid denna tid lydde staden under songaï-härskaren Sonni Ali. Portugiserna avlägger också "artighetsvisit" vid hovet till le Grand Fulo och hos konungen av det dåtida Mali. Hundra år senare, i slutet av 1500-talet omtalas det att en portugisisk jude, en viss João Ferreira, med tillnamnet Ganagoga, hade gift sig med dottern till le Grand Fulo, och uppnått stort inflytande över handeln på Niger-floden. Kanske delvis en frukt av uppvaktningen vid hovet hundra år tidigare?
Den främste judiske Timbuktu-fararen,
en av sin tids största resenärer, möter vi emellertid först på 1800-talet i
gestalt av den marockanske rabbinen Mardochée
Aby Serour. Monsieur Maurice, den trevlige judiske läkaren jag träffade i
Agadir, hävdade bestämt och med inte så liten stolthet att han var ättling i
rakt nedstigande led efter den berömde rabbinen. Det var år 1859 som rabbi
Mardochée från Akka, på andra sidan Anti-Atlas sett från Agadir, såsom den
förste juden åtminstone sedan slutet av 1500-talet, gjorde sitt spektakulära
intåg i den islamiska högborgen vid randen av Sahara. Till skillnad från
europeiska upptäcktsresanden som Heinrich Barth och René Caillie, som varit i
Timbuktu några decennier tidigare, båda maskerade till arabiska muslimer,
gjorde rabbi Mardochée ingenting för att dölja sin religionstillhörighet.
Grundlärd i islamisk teologi försvarade han framgångsrikt sin rätt att såsom
jude utöva sin religion också på islamiskt territorium. På några år lyckades
det honom icke blott att organisera en egen karavanhandel mellan Timbuktu och
Mogador i Marocko, men också att i Timbuktu inplantera en hel liten judisk
församling, tillräckligt för en minjan,
det tiotal män som krävs för att hålla gudstjänst.
Resan fortsätter: mot Timbuktu
Då min nyvunne vän Maurice i Agadir
fick höra att jag ämnade mig till Timbuktu bad han mig genast ivrigt att söka
efter spår av hans släkting på den judiska begravningsplatsen där. Det var en
begäran som, skulle det visa sig, jag tyvärr aldrig lyckades uppfylla.
Men innan jag hann så långt, via en
militäreskorterad kortege genom ingenmanslandet mellan det av Marocko
ockuperade Västra Sahara och Mauretanien, ömsesidiga fiender, med gott om minor
på båda sidor ökenvägen (varför vi uttryckligen varnades för att röra oss
alltför långt från “vägen”/ sandspåret, för att “kasta vatten” under den flera
timmar långa färden). Sabbatskvällen tillbringades i en “stenhydda” på själva
gränsen, där jag delade mitt “medsmugglade” marockanska koshervin till kiddush
med nyvunna franska vänner. Väl framme i Mauretanien kom jag således småningom
till Ile de Gorée och Dakar i Senegal, och därifrån vidare, med tåg ett dygn!)
till Bamako i Mali, med Timbuktu som mål. Men, då hände förstås det oundvikliga
– på vägen dit med båt på Niger-floden fick jag, trots profylaxtabletter,
malaria. Nå ja, båten skulle hursomhelst inte gå längre än Tenenkou, en “by” av
samma storlek som Åtvidaberg i södra Östergötland, där jag sålt glass i min
ungdom, ca. tiotusen invånare, men utan allmän elektricitet. Det var torsdag morgon när vi nådde Tenenkou , men
det betydde att jag skulle få tillbringa ännu en shabbeskväll i “bushen”,
eftersom vidare transport inte skulle finnas förrän sabbatsmorgonen därpå.
Under tiden gällde det att så snabbt som möjligt bli kvitt min malaria. Jag hade tur, baruch hashem, blev
inkvarterad hos en av ca. tio kristna (protestantiska) familjer i byn – som
annars hade en genomgående muslimsk befolkning. Husfadern , Esaïe (“Jeshajahu”
på franska) var en intellektuell, “skogvaktare” och naturvårdare, med en stor
familj och ett gott hjärta. Bland annat tog han hand om och gick med mat till
en äldre man, enligt utsago ca 90 år gammal, en “ancien combattant pour la
France”, som inte fått något direkt
erkännande från franska staten och vars son, i grannkvarteret, inte ville ta
hand om sin gamle far. Han var annars en imponerande man, fullt klar i huvudet,
med gulgrå skepparkrans, och med ett livligt intresse för att lyssna på de
senaste nyheterna från den forna kolonialmakten på en raspig transistorradio.
På fredagsmorgonen, efter en natt med
ömsom frossa, ömsom svettningar, begav jag mig i mitt malariafebriga tillstånd
till den lokala sjukstugan, som hade egna elgeneratorer, och fick där den bästa
tänkbara vård; inom loppet av mindre än två timmar hade jag blivit mottagen,
undersökt, fått min diagnos och utskrivet recept med föreskriven behandling.
Ansvarig läkare var byns enda katolik, och enligt hans egen utsago, den mest
populäre läkaren som alla – oavsett religion – sökte behandling av. Det vill
säga, de som hade råd, för utanför sjukstugan mötte jag flera mammor med
malariasjuka barn, som fått recept utskrivna som de inte hade råd att hämta ut.
Jag gav till några, men kunde inte ge till alla, och skämdes förstås.
På fredagskvällen, vid sabbatens ingång
var jag så pass mycket bättre att jag vågade föreslå mitt värdfolk att göra
kiddush enligt traditionen, vilket de nyfiket genast accepterade, utan
ifrågasättande. Jag hade sparat en liten flaska vin från tidigare på resan (i
stora delar av Afrika erbjuder libanesiska handlare i exil en fristad där man
kan hitta sådana varor som annars är
svåra att få tag på) som nu kom väl till
pass. Visst var jag lite nervös till en början och darrade väl lite på
manschetten, medan barnen i familjen skrattade
lite – men inte ovänligt, mest för att lätta upp stämningen tycktes det.
Och när jag kom till “ki vano vacharta, veotano kidashta” blev alla allvarliga
och lyssnade till synes koncentrerat, på ett sätt som jag sällan upplevt på
hemmaplan. Det var en stark upplevelse för en nordnorsk-skandinavisk jude i
förskingringen!
Efter att ha följt doktorns ordination, avslutat min profylax och istället tagit den ordinerade medicinen, var jag redan på lördagmorgonen tillräckligt återställd för att kunna följa med båten vidare till Mopti, halvvägs till Timbuktu. Och gissa vem som gjorde mig sällskap, där jag satt på nedre däck, mellan hirs- och rissäckar och getter som nosade mig i nacken, och läste veckans sidra i min chumash, - om inte doktorn själv, som skulle till stan för att handla. Han hälsade artigt och visade stort intresse för min chumash, som han fick låna en stund för att studera närmare.
Timbuktu nådde jag först någon vecka senare, efter ytterligare äventyr. Som sagt, kunde jag aldrig uppfylla löftet till min vän Maurice i Agadir. Det som en gång skall ha varit den judiska begravningsplatsen låg, enligt de vittnesmål som ännu finns, naturligt nog utanför själva Timbuktu, på andra sidan floden, ett tiotal kilometer från staden, dit jag aldrig nådde. (Jag fick nöja mig med att på biblioteket, Centre Ahmed Baba, i Timbuktu med egna ögon se Maimonides’ “Le guide des egarés” i samlingarna, - samma upplaga av Salomon Munks moderna översättning till franska av det arabiska originalet, som jag hade hemma i min egen hylla. Delvis av ren nyfikenhet, delvis en aning provokativt frågade jag bibliotekarien hur det kom sig att man hade just denna bok i samlingarna, och fick då det diplomatiska svaret att man ville ha alla visa tänkare från olika religioner representerade i biblioteket.)
Biblioteket i Timbuktu [Foto: J. Philipson, 1999]
Ödets ironi, om man alls skall tala om
något sådant, ville för övrigt att rabbi Mardochée själv var på jakt efter spår
av en förmodad tidigare judisk befolkning i Timbuktu, spår som han aldrig fann,
fastän vittnesmålen den gången var väl så omfattande som idag. När han nådde
dit fanns i staden högst ett femtontal “judar” ännu, varav de flesta redan kan
antas ha konverterat till islam. (Haïdara, s. 21, 28). Men genom sitt mod, sin vältalighet och sin
förtrogenhet med islamisk teologi, med Koranen och dess s.k. hadits,
försvarade rabbi Mardochée framgångsrikt sin rätt som jude att vistas och verka
i staden, gentemot sina marockanska vedersakare, muslimska konkurrerande
köpmän. Ja, han vann sådan respekt genom sitt uppträdande att han från själve sultanen
över riket, songai-härskaren över Macina, utverkade rätten att inte bara bo och
bedriva handel i Timbuktu, men även bjuda in flera judiska handelsmän att göra
detsamma. Närmast på tur stod hans egen bror, Isaac Aby Serour, som väntat ett
år i ökenstaden Araouane på klartecken att följa efter. (Oliel, s.40ff)
Mycket mer finns att berätta om rabbi Mardochée, om judarna I Afrika och mina egna mer blygsamma äventyr. Så värst många andra judar träffade jag i ärlighetens namn inte mer på min resa vidare, men det jag tog med mig hem från denna resa – då ännu möjlig att göra utan större risker (idag är nog dessvärre situationen i regionen mycket mera riskfylld), var – fortfarande - en nyfikenhet och öppenhet inför andra kulturer, också den judiska, som jag inte alltid sett liknande prov på hemma i Europa.
Litteratur:
Abitbol, Michel (1999): Les commerçants du Roi (Tujjar al Sultan) : une élite économique. - Maisonneuve et Larose - ISBN 2706813415
Alexandre, Pierre (1981): Les Africains. - Paris : Editions Lidis. ISBN 2-85032-062-5.
Benjaminsen, Tor A.& Berge, Gunnvor (2000): Timbuktu : myter, mennesker, miljø. - Oslo : Spartacus. ISBN 82-430-0168-9
Dorès, Maurice (1999): Traces juives en Afrique. - I: aleph, beth 3/99. - ISSN: 1275-7608. (Tidskrift utg. av L'Association Juifs et Africains)
Fall, Yoro K. (1982): L'Afrique à la naissance de la cartographie moderne : les cartes majorquines, XIV-XV siècles. - Paris : Éditions Karthala : Centre de recherches africaines.
Gilbert, Martin (1985): Jewish History Atlas. - 3. ed. – London : Weidenfeld and Nicolson. – ISBN 0-297-78616-4
Haïdara,
Ismaël Diadié (1999): Les Juifs à
Tombouctou. - Bamako : Donniya, 1999. - ISBN 2-911-741 -16-1
Hirschberg, H.Z. (1981): A History of the Jews in North Africa. - Leiden : Brill, 1981
Josephus, Flavius: Jüdische Altertümer. –Wiesbaden : Fourier. - ISBN 3-921695-19-8
Maïmonide,
Moïse (1979): Le Guide des Égarés. – Ed. Verdier. – ISBN 2-86432-004-5
Oliel, Jacob (1998): De Jérusalem à Tombouctou : l’odyssée saharienne du rabbin Mardochée. – Paris: Ed. Olbia. ISBN 2-71-91-0389-6
Schulman, Salomon (1989): Garva med Goldstein! - "Farbesserte Ojfl." - Mo i Rana, 2000 - Originaluppl.: Symposion, 1989
Stillman, Norman A. (1979): The Jews of Arab lands: a History and Source Book
Taïeb, Jacques (1994): Être juif au Maghreb à la veille de la colonisation. - Paris : Albin Michel, 1994
Williams,
Joseph (1967): Hebrewisms of West Africa
: from Nile to Niger with the Jews. - New ed. - New York : Biblo and Tannen
Kommentarer