På spaning efter Spanarna som flytt 12 februari 2021: Stå-i-sist-men, trumpstinensen, och homo ludens

 Katarina Barrling : Ingen fara. 

Jovisst, stoicismen har väl en del som talar för sig. Man slipper hetsa upp sig i onödan. Men lite långtråkigt låter det ändå, som livet för den pensionerade stinsen: - Där går ett tåg och det struntar jag i! Risken finns kanske att man i längden frestas ta till konstgjorda medel för att sätta öite krydda på tillvaron igen, om inte magiska svampar så kanske andra substitut, sådana som det näste spanare för dagen bekände sitt beroende av.    

Göran Everdahl : O nej, jag är Trumpstinent!

Horror vacui! Man saknar inte kon förrän båset är tomt! (Har det gjorts någon ko-rånanmälan?) Vad ska vi prata om nu då? Vädret kanske? Kanske hade man i sin enfald föreställt sig att det skulle dröja lite längre än några veckor innan trumpstalgin slog till, såsom vi åtminstone fick vänta tills murens fullständiga fall, innan ostalgin blommade upp på allvar. Men här fick vi således redan en föraning om den nära förestående ersättningen i form av en coronanmälan av en virulent pandemalgi. 

Maja Aase : Livet är en lek.

Leken är inte - liksom inte heller barndomen - bara någon betydelselös barnlek. ("Kindheit ist kein Kinderspiel", som Hugo Hartung uttryckte det). Eller som Hariet Philipson (d.y.) uppmärksammade oss på, ~"lekens meningslöshet och stora betydelse". Resultatlös, utan mål och mening, således, men ändå väsentlig för vårt välbefinnande och utveckling till i bästa fall medkännande medmänniskor. Fint va! Och det finaste med det är att det är alls inte bara på låtsas, utan faktiskt på riktigt.