Spanarna som flytt 22 januari 2021
Annika Sundberg: Att ligga på listan. Om våra svenska och privata kulturarv att föra upp på UNESCOs lista. Alltid lika trevligt att höra Annikas milda ösgötska hemlandstoner från Ingenjörsgatan i Linköping, och speciellt när det som här handlar - delvis - om familjetraditioner, med referens till den på gatan välbekante fadern, som en gång höll på att skrämma livet ur mitt då 12-åriga jag, då han i porttelefonen när jag uppgav mitt förnamn misstog mig för min något yngre namne och notoriske busunge på samma gata, och ropade i bakgrunden så att ingen skulle missta sig: - "Släpp inte in den jävla ungen!"
Men det var säkert ett undantag, och inte del av de sympatiska familjetraditionerna, som varsitt eget snapsglas (i vår familj hade vi istället varsin bestämd egen fisktallrik, med särskilt motiv; snapsglas fick man skaffa själv när man flyttade hemifrån - men jag ärvde senare ett extra stort sådant med kungligt monogram på, så republikan jag är). Kan bara hoppas att någon av dem småningom skall platsa på UNESCOs lista, men det kräver nog ett visst mått av framgångsrik lobbying, om inte mutor - i form av egna snapsglas.
Göran Everdahl: Med näsa för framtiden. Om luktsinnets återkomst - det luktar aldrig riktigt nu som förr. - Nästalgi, var ordet, sa Bull. (Förargligt förstås, för en av toppspanarna, att inte komma på det själv.) Luktkortets återkomst, i coronans spår. Jodå, nog minns vi som var med hypen kring Polyester, även om jag för egen del var för feg för att våga provsniffa, alternativt var man så snobbig att man satte näsan i vädret och bara gick vidare. Men nu handlar det alltså om själva överlevnaden, - ropen skalla, luktkort till alla! Så där fick vi som bara fnyste och rynkade på näsan när det begav sig.
Jessika Gedin: Värdiga förlorare. Om en avgången / utgången president och vad som kommer sedan. - Ja, det gick ju inte att undgå dem, bilderna av en frusen farbror i tumvantar som vandrade runt hela Twitter, Instagram och ett antal andra (a)sociala medier, tunnelbanor och morgonsoffor i olika delar av världen. Men samtidigt - en juste förlorare, som redan tdigare visade på ett alternativt sätt att hantera nederlaget, genom att "endorse his opponent" när han förstod vad som stod på spel. Kol hakavod! Inte alla har visat sig ha den självinsikten. Jessica, en annan av toppspanarna, har förstås järnkoll på sådana saker, och hanterar dem med den respekt och ära de förtjänar, Vi är alla losers, skönt att veta och bara att ta till sig: "I'm a failure" och "I"m a bluff"!
Kommentarer