Dårskap. kreativitet och idioti: det enskilda eller kollektiva förnuftet [Filosofisk Kalender 1:233-237]

 233 Antag nu att gränsen mellan “dårskap” och kreativitet (jmf. FK 1:98f) sammanfaller med den gräns där identifikationsmöjligheterna upphör; samma gräns som avskiljer “den mänskliga intressezonen”, jämförelsens domän, från de extrema polerna? [Jmf. även FK 1:151ff, 173, 193]. Vad vore väl orimligt i en sådan tanke?

234 Eller [och detta eller behöver inte fattas exklusivt] bör vi se kreativiteten som en “kollektiv dårskap” [ty även då själva skapelseakten försiggår individuellt, så är den kreativa processen alltid kollektiv i den meningen att tankarna föds med omgivningen som underlag*, och under inspiration från andra konstnärliga verk], medan idiotin däremot är detsamma som den enskildes dårskap. [Det är således inte utan skäl som den ursprungliga grekiska betydelsen av “idiot”, som Theodor Kallifatides har påpekat i “Kärleken”, är just: enskild.]

235 [Till FK 1:234] Ty det är sant, att förnuftiga tankar föds bara under friktion, under motstånd. Även här gäller tröghetslagen: utan motstånd fortsätter tanken rakt ut i evigehetn, dvs. ut i tomma intet.

236 Men om idiotin svarar mot den pol där det enskilda & udda härskar, så svarar det kollektiva vanvettet, den totala konformismen & slätstrukenheten mot den andra polen. Den zon där det dialektiska växelspel mellan individ och omgivning som konstituerar den kreativa processen, “den kollektiva dårskapen” försiggår, begränsas således på ena sidan av en idiotins Arktis och på den andra av ett det kollektiva vanvettets Antarktis, (där pingvinernas flockmentalitet är allenahärskande), och vår “modell” skulle alltså kunna byggas ut sålunda:

 ARKTIS                              |   MÄNNISKANS INTRESSEZON      |     ANTARKTIS                    

(pol 1) idioti;                         |    Kreativitet;                                        |    pol 2: det kollektiva vanvettet;
                                              |   “den kollektiva dårskapen”,               |               

det enskilda, det udda i sig,   |    identifikationsmöjligheter finnes -   |  absolut identitet,                                                                                                                                         |  total  konformism,

identifikation omöjlig,           |   men ofta dolda eller omedvetna,      |   identifikation omöjlig,             

rum för jämförelser saknas    |   jämförelser möjliga och därmed       |   rum för jämförelser saknas 

OINTRESSE                         |    möjlighet att finna likheter               |   OINTRESSE
                                               |    och avvikelser,
                                               |   dialektiskt växelspel mellan              |
                                               |   individ och omgivning                      |                                            
                                                                                                                              

237 [Till FK 1:236] Och denna modell skulle säkert kunna utvidgas till att omfatta sådana “kategorier” som existens och essens (den rena existensen, fastän oidentifierbar, vid pol 1, det rena väsendet vid pol 2, föreningen av dem båda tillhörig den mänskliga intressezonen), det latenta och det manifesta m.a.p. t.ex. människans avsikter (vid pol 1: allting latent, vid pol 2: allting manifest), etc. Men en sådan systematisk utvidgning skulle lätt leda till begreppsexercis. Och dessutom: Genom att söka göra modellen “fullständig”, skulle man söka göra alla dess latenta implikationer manifesta, och därmed skulle vi riskera att förlora intresset helt för den och sakta glida in i det kollektiva vanvettets zon. Modellen “upphäver” således sig själv! [Jmf. även FK 1:607]