[Till Hans-Ola Stenlund, “Tankar för dagen”, Sveriges Radio P1 2017-11-09] Om att lära sig avstå, med referens till Buddha, från saker, vänner och kära som går bort), till sist från livet självt (ja!), och känna sig tillfreds med att något avslutats, blivit färdigt[?]. - Nej, måste vi inte lära oss avstå också just från idén om avslutningen, färdigställandet. [Minns Rabbi Tarfons diktum än en gång: "Det åligger icke dig att avsluta arbetet, men ej heller är du fri att undandra dig det". Referens Filosofisk Kalender 3:99, 3:276.] Livet tillåter oss, våra nära och kära, minsann inte alltid att avsluta någonting, döden kommer inte sällan oanmäld. Jämför också Arne Nymans dikt “Berätta för mig nomad, hur man bygger städer och sedan överger dem ...” och mitt eget diktförsök, om ödlan som offrar sin stjärt i Livets mening?* (Storsjö, maj 1996), där det också handlade om avståendet som en överlevnadsbetingelse och ett sätt att erövra mening. Men är det att arkivera, om så bara i det egna bräckliga minnet, verkligen också ett uttryck för att vi är beredda att avstå från något, så som Stenlund också antydde, eller kanske snarare ett - ibland fåfängt - försök att hålla kvar och klamra sig fast vid någonting. [På samma sätt som dagböcker, skriften överhuvudtaget, och fotografier, ljudinspelningar, film, porträttmåleriet förr - jmf. speciellt vanitas-genren!]
----------------------------------
Livets mening?
Kattens lek med ödlan på grusgången
den första varma försommardagen;
ödlan offrar sin stjärt
och blir stående blick stilla,
men då jag rör vid ett löv intill
kilar hon pilsnabbt in i skydd
bakom en sten.
Så måste också vi
ständigt offra
en del utav oss själva
för att överleva;
teorier, minnen,
naglar, hår,
visdomständer.
...
Kommentarer