Jo, Bengt Ohlsson (DN Kultur 2012-01-04) har rätt åtminstone i en sak: det finns inte bara något sådant som "guilt by association", något som han själv uppenbarligen inte är främmande för att tillämpa, utan det finns också dess spegelbild - vad jag tidigare kallat "persuasion by association". Kanske är spegelbilden rentav äldre än det den skulle förmodas spegla? Det är ju i själva verket ett mycket gammalt knep, detta att luta sig mot auktoriteter och kända personer för att söka vinna stöd för sin sak. Tänk bara på renässansens upphöjande av antikens hjältar. Och i vilken vetenskaplig avhandling eller artikel som helst är ju citeringar av föregångares arbete ett grundelement i argumentationen till stöd för den egna tesen. Genom så kallad citeringsanalys kan man också påvisa att välkända vetenskapsmän, såsom exempelvis Nobelpristagare, får flera citeringar än mindre välkända. Detta fenomen är en del av det som har kallats för Matteuseffekten, efter Matt. 25:29:
"Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. "
Hursomhelst, "persuasion by association" uppfanns inte av kulturvänstern, som Bengt Ohlsson tycks tro. Och alldeles oavsett vem den rättmätige upphovsmannen är, kan man fråga sig hur effektiv metoden egentligen är som övertalningsknep? Ironiskt nog blir också herr Ohlssons motmedel mot "kulturvänsterns" påstådda spel med "tillhörighetskortet" istället den blinda auktoritetstron, fast med omvända politiska förtecken: den trygga förvissningen om att de som för tillfället sitter på makten också vill oss väl. Således bör vi lugnt sitta still i båten och bara gilla läget, och avstå från att sakgranska deras beslut och argumenten för dessa beslut. En intellektuell hållning värdig en doktor Pangloss. Så kan vi nu sova gott om natten i övertygelsen om att vi lever i den bästa av världar.
I den mån "tillhörighetskortet" alls har någon relevans och effekt i den politiska debatten av idag så är det till stor del tack vare - eller på grund av - tidningar som Dagens Nyheter, där det avgörande för att beredas utrymme sedan länge är vem som säger någonting, inte vad som sägs. Fokus på person har, liksom i kvällspressen, ersatt analys av politikens innehåll. Detta har skett samtidigt som rågången mellan opinionsbildande sidor och nyhetsförmedling har försvunnit och man bedriver skamlös kampanj-journalistik på nyhetsplats.
Det är i detta den sittande regeringens reklamblad som herr Ohlsson nu tar på sig offerkoftan och, på tre helsidor (om nu antalet helsidor i DN skall göras till en mätare på hur stor makt en person besitter, som Ohlsson antyder) kan beklaga sig över sin svåra uppväxt inom vänstern. Nu äntligen har han lyckats frigöra sig och kan vila trygg i förvissning om att de som bestämmer över vår framtid - i Stockholm och i landet - styr allt till det bästa.
För oss, som ännu inte nått dithän, återstår ännu det mödosamma arbetet att fortsätta att granska den politiska makten - oavsett vilken kulör den för tillfället råkar ha - och dess beslut, och då vi anser det påkallat, föreslå alternativa lösningar hur vår gemensamma framtid skall gestaltas. Och detta alldeles oavsett vilka mer eller mindre kända namn som ansluter sig till saken.
Kommentarer