Luften gick knappt att andas på Rumänska kulturinstitutet igår. Jag stod precis på tröskeln till den överfulla lokalen, lutad mot ena dörrposten och kunde på så sätt åtminstone med ett öga se deltagarna i paneldiskussionen. Ämnet för dagen var Förintelsen. Först fick vi höra en uppläsning ur den rumänsk-judiske författaren Mihail Sebastians dagbok från 1935-1944. En nykter, men ändå känslosam skildring av antisemitismens tillväxt och det tilltagande, slutligen outhärdliga, "normaliserade" våldet som riktades mot judarna i sydöstra Europa, Rumänien, Bukovina, Transnistrien, Ukraina. Bland de vanliga antisemiterna fanns också, fick vi veta, några av Rumäniens stora författarnamn, Mircea Eliade och E.M. Cioran.
Så var det själva debatten, till dels en fortsättning på den debatt som fördes på tidningarnas kultursidor i höstas om Steve Sem-Sandbergs Augustprisade bok ”De fattiga i Łódź” och Elisabet Åsbrinks uppmärksammade "Och i Wienerwald står träden kvar". I panelen ingick förutom Steve Sem-Sandberg och Elisabeth Åsbrink, även Hédi Fried, överlevare och författare till flera självbiografiska böcker om sin erfarenhet av Förintelsen. Moderator var Kaj Schueler, kulturchef på SvD. Frågan var alltså delvis densamma som i den tidigare debatten: får man lov att "fiktionalisera" Förintelsen. Svaret, eller svaren, i den mån vi fick några, var naturligt nog något motsägelsefulla: - Ja, det får man, om det görs seriöst, och bra, och inte kitschigt, och man är noga med fakta, men inte petnoga ändå (Sem-Sandberg). Och ja, vi är så illa tvingade att "fiktionalisera", så fort vi sätter pennan till papperet, - det ligger i berättandets natur (Åsbrink, med hänvisning till Kertesz). Och ja, även den enklare, Hollywoodversionen är välkommen, om den kan bidra till att föra kunskapen om Förintelsen vidare till nya generationer, som själva saknar erfarenhet från den tiden (Fried). Men kvar, obesvarad, förblev min tysta, oformulerade fråga: "Fiktionaliseringen" kommer man inte i från, nej, den tvingas vi alla till som vill berätta något. Också barnen fiktionaliserar verkligheten, intuitivt, i sina lekar. [Minns scenen från Askoldov's film "Kommisarien", med de judiska barnen som leker "pogrom", och pappan som bannar dem: погромчики!] Men måste vi inte skilja på "fiktionalisering" och "estetisering"? Jag säger ja till en fiktionalisering, där vi berättar också om allt det "vanliga", fula och långtråkiga som gjorde Förintelsen till ett så mycket mer ohyggligt utslag av den "banala ondskan". Men, nej till estetisering - vare sig av våldet, eller av en supplerad, icke-existerande försoning (Ola Larsmos insiktsfulla bidrag till debatten), för att göra berättelsen mer smakfull för den mänskliga hungern efter sensationer och sinnesrörelse. Problemet idag, skulle jag gissa, är inte att skolungdomarna instinktivt skulle slå ifrån sig de ohyggliga bilderna från lägren och avrättningsplatserna, så som Fried antydde, utan att dessa bilder i all sin förfärlighet antingen blir till bara en del i bruset av "underhållningsvåld" eller, ännu värre, bemöts med likgiltighet såsom inte tillräckligt "häftiga" och "realistiska" i jämförelse med de våldsscener som erbjuds i en del av populärkulturen. Samtidigt tror jag det är livsfarligt om "rätten" till att berätta om Förintelsen, också i fiktionens form, skall förbehållas ett särskilt utvalt prästerskap, som förvaltare av den goda smaken, med den självpåtagna rätten att bannlysa allt som inte lever upp till de stränga kraven såsom just "kitsch". (Här är jag på samma linje som Hédi Fried, mot Sem-Sandberg). Då, om någon gång, riskerar vi verkligen en "ritualisering" av Förintelsen, just det som Sem-Sandberg annars så vältaligt opponerade sig emot.
Så var det själva debatten, till dels en fortsättning på den debatt som fördes på tidningarnas kultursidor i höstas om Steve Sem-Sandbergs Augustprisade bok ”De fattiga i Łódź” och Elisabet Åsbrinks uppmärksammade "Och i Wienerwald står träden kvar". I panelen ingick förutom Steve Sem-Sandberg och Elisabeth Åsbrink, även Hédi Fried, överlevare och författare till flera självbiografiska böcker om sin erfarenhet av Förintelsen. Moderator var Kaj Schueler, kulturchef på SvD. Frågan var alltså delvis densamma som i den tidigare debatten: får man lov att "fiktionalisera" Förintelsen. Svaret, eller svaren, i den mån vi fick några, var naturligt nog något motsägelsefulla: - Ja, det får man, om det görs seriöst, och bra, och inte kitschigt, och man är noga med fakta, men inte petnoga ändå (Sem-Sandberg). Och ja, vi är så illa tvingade att "fiktionalisera", så fort vi sätter pennan till papperet, - det ligger i berättandets natur (Åsbrink, med hänvisning till Kertesz). Och ja, även den enklare, Hollywoodversionen är välkommen, om den kan bidra till att föra kunskapen om Förintelsen vidare till nya generationer, som själva saknar erfarenhet från den tiden (Fried). Men kvar, obesvarad, förblev min tysta, oformulerade fråga: "Fiktionaliseringen" kommer man inte i från, nej, den tvingas vi alla till som vill berätta något. Också barnen fiktionaliserar verkligheten, intuitivt, i sina lekar. [Minns scenen från Askoldov's film "Kommisarien", med de judiska barnen som leker "pogrom", och pappan som bannar dem: погромчики!] Men måste vi inte skilja på "fiktionalisering" och "estetisering"? Jag säger ja till en fiktionalisering, där vi berättar också om allt det "vanliga", fula och långtråkiga som gjorde Förintelsen till ett så mycket mer ohyggligt utslag av den "banala ondskan". Men, nej till estetisering - vare sig av våldet, eller av en supplerad, icke-existerande försoning (Ola Larsmos insiktsfulla bidrag till debatten), för att göra berättelsen mer smakfull för den mänskliga hungern efter sensationer och sinnesrörelse. Problemet idag, skulle jag gissa, är inte att skolungdomarna instinktivt skulle slå ifrån sig de ohyggliga bilderna från lägren och avrättningsplatserna, så som Fried antydde, utan att dessa bilder i all sin förfärlighet antingen blir till bara en del i bruset av "underhållningsvåld" eller, ännu värre, bemöts med likgiltighet såsom inte tillräckligt "häftiga" och "realistiska" i jämförelse med de våldsscener som erbjuds i en del av populärkulturen. Samtidigt tror jag det är livsfarligt om "rätten" till att berätta om Förintelsen, också i fiktionens form, skall förbehållas ett särskilt utvalt prästerskap, som förvaltare av den goda smaken, med den självpåtagna rätten att bannlysa allt som inte lever upp till de stränga kraven såsom just "kitsch". (Här är jag på samma linje som Hédi Fried, mot Sem-Sandberg). Då, om någon gång, riskerar vi verkligen en "ritualisering" av Förintelsen, just det som Sem-Sandberg annars så vältaligt opponerade sig emot.
Kommentarer