I sin viktiga bok “Vårt förakt för svaghet” (1972) visade Harald Ofstad (1920-1994), professor i praktisk filosofi vid Stockholms universitet, hur grundläggande element i den nazistiska ideologin återspeglas i senare tids politik. I förordet till pocketupplagan av samma bok från 1979 skrev Ofstad:
“I stigande grad rangordnar vi människor som mer eller mindre värdefulla: elitmänniskor och mindrevärdiga, A-lag och B-lag. ...
I land efter land börjar man nu kräva lägre skatter och nedskärning av socialbudgeten. Eller med nazismens ord: Det finns inget skäl att ge ut pengar på dem som är dömda till undergång. Låt dem gå under. Det blir billigare - för de lyckade.
...
Och de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Och när de fattiga kräver att de rika ska uppge sin särställning, får de till svar att den är förutsättningen för världens rikedom och därigenom för att de fattiga inte är fattigare än de är. - Så försöker de starka att beröva de svaga också protesten.”
Från och med år 2006 har detta förakt för svaghet institutionaliserats och lagfästs i Sverige av de fyra arroganspartierna i regeringen – M. Fp, KD och C. Man har gjort det under devisen “Arbeit macht frei” – det heliga arbetet befriar alltså individen inte bara från en del av den skatt som måste betalas av alla andra medborgare, men också från ansvar och omsorg om sina mindre lyckligt lottade medmänniskor, de som inte haft turen och lyckan att få eller kunna arbeta. Dessa, de svaga (eller kanske “svagpresterande” passar bättre i arrogansregeringens retorik?), skall följdriktigt bestraffas för sin svaghet, genom högre beskattning på sina i genomsnitt redan betydligt lägre inkomster. Uppenbarligen gäller för arrogansparttierna inte längre principen om alla människors lika värde. Och detta institutionaliserade förakt för svaghet inte bara försvaras men är med och administreras av ett litet parti som i sin nyss avslutade valkampanj, i polemik mot hela djurvärlden, påstod sig stå för ett “mänskligare samhälle”. För detta makalösa hyckleri belönades man med så mycket som 5,6% av de avgivna rösterna i riksdagsvalet (varav ca. en tredjedel visserligen var stödröster från sympatisörer till andra arroganspartier, enligt en eftervalsundersökning från Novus). Hycklerirekordet slås väl möjligen bara av det numera statsbärande Parti som samtidigt som de predikar “arbetslinjens” evangelium, utan att blinka från samma arbetslinje uppenbarligen undantar t.ex. en f.d. pressekreterare i Partiets tjänst, som supit sig full på krogen samma kväll som hon hade beredskapsjour, eller en f.d. arbetsmarknadsminister från samma Parti, som sagt upp sig själv p.g.a. oönskad medieuppmärksamhet, vilka båda belönas med feta avgångsvederlag eller pensionsförmåner, utan några krav på att de omedelbart skall börja beskattas hårdare enligt samma skala som övriga svagpresterande, och / eller genast prövas på hela arbetsmarknaden och vara beredda att flytta från familj, hem och härd.
Som om det inte räckte med den diskriminering som straffbeskattningen av de svagpresterande innebär har man också infört ytterligare diskrimineringsåtgärder som slår mot samma grupper, t.ex. genom att införa en tidsgräns för hur länge man kan vara sjuk. Således kan nu en medicinskt outbildad försäkringstjänsteman och en politiker överpröva den medicinska bedömning av sjukdom som annars görs av erfarna läkare. Tala om kunskapsförakt! Men så har vi också en utbildningsminister som helt saknar meriter från universitet.
Helt i linje med “arbetslinjens” utdefiniering av icke önskvärda personer, har den förre partisekreteraren i det statsbärande Partiet, nyss utnämnd till chefsspindoktor i statens och Partiets tjänst, under valrörelsen också definierat “normaliteten”. “Normala människor” det är enligt samme f.d. partisekreterare “de som sätter sig i sin bil om morgonen och åker till jobbet”. Se där har vi utdefinierat ytterligare några grupper som “onormala” - kanske också icke önskvärda? - de kollektivtrafikberoende, eller de som rentav cyklar till jobbet. Det förklarar i så fall till en del arrogansregeringens påtagliga negligering av infrastrukturen, speciellt i storstädernas ytterområden, med hissar och rulltrappor som får stå stilla i veckor, stundom månader i väntan på reparation, för att inte tala om alla försenade, inställda, trasiga eller överfulla pendeltåg och fjärrtåg, eller den undermåliga informationen på personaltomma stationer. Samhället är uppenbarligen bara till för de rika eller starka, för dem som kör bil, eller som åtminstone har tillräckligt starka ben, vassa armbågar och god syn att de kan gå i trappor själva och tränga sig fram där så behövs, och som tål att stå ute timtals i iskyla och vänta på tåg som kanske aldrig kommer. Så gick det med tillgängligheten för de äldre, för de sjuka, de funktionshindrade och för småbarnfamiljer utan bil.
Genom att utdefiniera vissa grupper som mindre värda i samhället – arbetslösa, sjuka, föräldralediga, äldre – och bestraffa dem med sanktioner, som högre skatter än andra, har arroganspartierna legitimerat ett samhälle byggt på olika människovärde. Inträdet av SD i Riksdagen är bara en logisk fortsättning på arroganspartiernas politik av lagfäst förakt för svaghet. (Av de tjugo nya riksdagsledamöterna från SD har också, som bl.a. Expressen konstaterat i en artikel den 21 sept, så många som tretton “alliansbakgrund”, antingen som f.d. medlemmar eller väljare av någon av de fyra arroganspartierna.) Till grupper som de arbetslösa, pensionerade, funktionshindrade, kroniskt sjuka kan vi nu också förvänta oss att ropen höjs för att ännu en grupp skall omfattas av den institutionaliserade diskrimineringen – invandrarna. Det är förvisso en mycket heterogen grupp, som dock redan idag i större grad än de infödda träffas av de diskriminerande regler som arrogansregeringen infört, bl.a. eftersom invandrarna drabbas av en högre arbetslöshet. Men nu kan vi sannolikt också förvänta oss krav från en grupp riksdagsledamöter att diskrimineringen av denna grupp skall formaliseras och ske direkt, utan omvägen över någon av de redan utpekade svaga grupperna.
Bland borgerliga ledarskribenter (och även på “nyhetsplats” i den borgerliga pressen) görs nu frenetiska försök att dölja den verkliga, borgerliga grunden till valframgången för SD med de mest långsökta bortförklaringar. Rekordet i genren innehas nog för närvarande av Peter Wolodarski i DN, som hänvisar till antisemitismen i Japan! som en möjlig förklaringsgrund (DN 2010-09-26). Samtidigt kräver den samlade borgerliga pressen att Miljöpartiet över en natt skall sälja sig som en hora till arrogansen för att kanske få sniffa lite (men bara lite) på makten i alla fall, och för att rädda regeringen från dess eget styvsyskon, SD. Det krävs inget mindre än en totalt förlamad självbevarelsedrift för att gå i den fällan och riskera att lagom till nästa val, likt de andra småpartierna i regeringen, närapå slukas helt av det kannibaliska statsbärande Partiet. Dessa mindre bröder och systrar i de arroganta småpartierna kan åtminstone se fram emot en död i skönhet, genom att de ändå får igenom en del av sin egen politik, adlad till statsnytta. Det kan Mp knappast hoppas på. Däremot kan de säkert räkna med att förlora större delen av den väljarbas som röstade på dem i tron att man lade sin röst på ett rödgrönt alternativ till den institutionaliserade arrogansen. (Och om jag var Maud Olofsson skulle jag nog känna en viss oro för sammanblandning med två “gröna röster” som stödstrumpor till det statsbärande Partiet. Måhända både Partiet och väljarna får svårt att avgöra vilket ben man skall stå på?)
De rödgröna har också ett stort ansvar, därigenom att man inte tydligare i valrörelsen markerade att man inte accepterar statligt sanktionerad diskriminering av grupper som arbetslösa, sjuka och föräldralediga. Det var endast då det gällde ålderspensionärerna man klargjorde att skattediskrimineringen skulle avskaffas vid en ev. rödgrön valseger. Den riktiga och viktiga principen att slå fast hade naturligtvis varit att alla skall beskattas lika efter inkomst, inte efter grupptillhörighet. En svensk skald sade det för länge sedan, och det tål att sägas igen idag, med en förnyad innebörd:
“Det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar!”
Arroganspartierna har under det statsbärande Partiets ledning på bara fyra år lyckats med det de rimligtvis bedömde skulle ta längre tid: att skapa det tvåtredjedelssamhälle där egennyttan hos den – på kort sikt – vinnande majoriteten, går före rättvisan, solidariteten och idén om alla människors lika värde. På längre sikt förlorar förstås det stora flertalet ändå på en sådan utveckling, genom ökade klyftor, skärpta motsättningar mellan olika grupper i samhället och ökat utanförskap. SDs inträde i Riksdagen markerar sannolikt bara början på den utvecklingen.
Regeringsförklaring som avgavs tisdagen 5 sept. 2010 bär syn för sägen. Den innebär i sig ett svårslaget rekord i cynism, hyckleri, halvsanningar, rena lögner och newspeak. Förklaringen inleds med en kitschigt blå himmel där “stormen har bedarrat och molnen har skingrats.” Detta sägs samtidigt som det råder massarbetslöshet i landet (jo, “massarbetslöshet” råder enligt Anders Borgs definition från år 2006 redan vid 6 procents arbetslöshet) och hundratusentals människor i vårt land har större anledning att känna oro för sin framtid än kanske någonsin förr, alla de som undrar hur man nu skall klara sig om man själv eller någon nära anhörig blir sjuk eller arbetslös, alla de unga – 29% - som redan är arbetslösa, alla de som saknar egen bostad – unga, studenter, hemlösa som inte har råd att köpa och som nekas lån till bostadsrätter eller egnahem för miljonbelopp. Alla de som ser med fruktan för sin egen eller nära anhörigas säkerhet på att vi nu har ett öppet rasistiskt parti företrätt i Sveriges Riksdag.
Att statsministern så tydligt kopplar den oro som han nu i sin hägring ser skingras till finanskrisen visar väl bara att han har ett börmäklarperspektiv på tillvaron, där det värsta som kunnat hända hade varit att tvingas till “skattehöjningar” som – ve och fasa – också skulle ha kunnat drabba de rika. Nu blev det, som bekant inte så, inte därför att det inte hade behövts för att återställa åtminstone en del av den raserade välfärden och rättvisan och likheten inför lagen, men därför att arroganspartierna hade bestämt sig för att hålla de redan besuttna skadefria och till och med belöna dem extra för deras girighet, genom pigavdrag och andra godsaker. Allt enligt den nytestamentliga principen:
“Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.
Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan." (Matt. 25:29-30)
En av halvsanningarna, eller snarare kvartssanningarna i samma regeringsförklaring kommer lite längre fram: “Med förstärkt väljarstöd fortsätter Moderata Samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna att axla regeringsansvar.”
- Konstigt, var det inte ändå så att alla de tre små arroganspartierna faktiskt förlorade väljarstöd, och att bara det statsbärande Partiet gick framåt?
Så följer, några rader längre ner, ett av de kanske värsta uttrycken för cynismen, hyckleriet och lögnerna i regeringsförklaringen i detta lilla stycke, där nyspråket blomstrar på ett sätt som skulle gjort Orwell grön av avund:
“Alliansen bärs av en idé om Sverige. Vi vill ta ansvar för vårt land och skapa goda förutsättningar för arbete och välfärd. Vi vill lägga grunden för ett rättvist samhälle som håller ihop, där människor kan känna trygghet, ta egna initiativ och förverkliga sina ambitioner. Ett samhälle där familjen och det civila samhället står starka.”
- Ja, statsministern – liksom övriga ministrar - älskar att tala om “ansvar”, samtidigt som han envetet vägrar att ta ansvar för följderna av den egna politiken för enskilda människor, för individen, ens då han konfronteras med de mest absurda konsekvenserna. (Borgerliga politiker har tidigare ofta med rätta sagt sig värna om individen gentemot kollektivet. Den här regeringen har uppenbarligen brutit med den traditionen, här går skattesänkningar för det arbetande kollektivet före värdigheten hos enskilda cancerpatienter, som till varje pris skall tvingas göra rätt för sig innan de dör för att inte ligga samhället till last.)
- Och “rättvisa”, är det alltså återigen den nytestamentliga rättvisan enligt Matteus som man predikar, den som gör skillnad på den som har och den som icke har, på den duglige och den oduglige tjänaren? Och vad skall landet hållas ihop med när man samtidigt gör vad man kan för att vidga klyftorna än mer (snart genom ytterligare skattebefrielser för dem som har arbete fick vi veta)? På vilket sätt bidrar man till att stärka familjen, när man samtidigt straffbeskattar dem som tar ut föräldraledighet eller vårdar sjukt barn, och därigenom genast mister “jobbskatteavdraget”, eller när man splittrar familjer och tvingar arbetslösa familjemedlemmar att söka jobb i andra änden av landet? Vilken “trygghet” är det man erbjuder dem som är sjuka och nu står i begrepp att bli utförsäkrade från sjukförsäkringen, och därigenom mista en väsentlig del av sin försörjning? (Borgerliga politiker, nu senast Göran Hägglund, älskar att tala om att politiker inte skall lägga sig i saker som inte har med politiken att göra. Samtidigt är det i det borgerligt styrda Sverige just politiker, inte läkare, som bestämmer hur länge man kan och får vara sjuk.)
I ett tillfälligt ögonblick av klarsyn konstaterar statsministern i regeringsförklaringen: “Få klyftor i vårt samhälle är så stora som mellan den som har arbete och den som står utanför arbetsmarknaden.”
- Just så, men varför gör man då genom sin politik allt för att vidga denna klyfta ännu mer? Jo, får vi veta längre fram,
“Fortsatt sänkta inkomstskatter för vanliga löntagare skapar inte bara ökade marginaler för var och en. Det ökar arbetsutbudet och sysselsättningen, vilket i sin tur skapar mer resurser till välfärden. Regeringen kommer därför att öppna för fortsatta skattelättnader med tyngdpunkt på låg- och medelinkomsttagare när ekonomin efterhand vänder. Om offentliga finanser och ekonomin tillåter, är ambitionen att ytterligare förstärka jobbskatteavdraget.”
- Men, om sänkta skatter ökar sysselsättningen och skapar mer resurser till välfärden, hur kommer det sig då att vi nu, efter fyra år av stora skattesänkningar – har mycket högre arbetslöshet i procent än år 2006 och samtidigt väsentligt krympta välfärdsresurser? Och trots det vill man således fortsätta med mer av samma misslyckade politik.
Regeringsförklaringen är i övrigt är full av vackra ord, som dessvärre har mycket lite med verkligheten och med regeringens politik i praktisk handling att göra. Ännu ett exempel:
“Alla människors lika värde och rätt att göra sina egna val. Detta är grundläggande för hur vi vill att Sverige ska möta framtiden. Vägen till ett jämlikt Sverige handlar om att behandla alla människor med respekt. Ett mer jämlikt Sverige blir ett mer dynamiskt och sammanhållet Sverige.”
Visst är det fint? Det låter nästan som hämtat ur ett socialdemokratiskt förstamajtal. Men politiken som denna regering för går i rakt motsatt riktning. Ord och handling följs inte åt. Hur har det blivit så? Hur har denna avancerade demagogi kunnat vinna framgång? En möjlig delorsak, snarare än ett resultat, kan vara de höga förtroendesiffror för statsministerns person som massmedia har varit med och frambesvärjt, genom att samtidigt i tryck svärta ner hans huvudmotståndare. Har man högt förtroende för en person så litar man väl på att det han säger är sant. Det betyder ofta att man inte längre bryr sig om att granska om det som sägs verkligen stämmer överens med verkligheten. När Fredrik Reinfeldt lägger huvudet på sned och spänner sängkammarblicken i en, samtidigt som han talar med lugn och behaglig stämma är det svårt att inte låta sig duperas. Men likväl är det nödvändigt att noggrannt och ihärdigt syna regeringens politik i sömmarna, och inte låta dem komma undan med samma blandning av halvsanningar och lögner som i den senaste regeringsdeklarationen. Det är absolut nödvändigt att envist fortsätta hävda att “alla människors lika värde” också måste omsättas i praktisk politik, genom avskaffandet av diskrimineringen av de arbetslösa, sjuka, pensionärer och småbarnsföräldrar. Om inte resultatet av de närmaste fyra årens politik bara skall bli att SD växer sig ännu starkare i nästa val är det absolut nödvändigt att nu göra upp räkningen med vårt förakt för svaghet. Den uppgiften åvilar den rödgröna oppositionen.
“I stigande grad rangordnar vi människor som mer eller mindre värdefulla: elitmänniskor och mindrevärdiga, A-lag och B-lag. ...
I land efter land börjar man nu kräva lägre skatter och nedskärning av socialbudgeten. Eller med nazismens ord: Det finns inget skäl att ge ut pengar på dem som är dömda till undergång. Låt dem gå under. Det blir billigare - för de lyckade.
...
Och de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Och när de fattiga kräver att de rika ska uppge sin särställning, får de till svar att den är förutsättningen för världens rikedom och därigenom för att de fattiga inte är fattigare än de är. - Så försöker de starka att beröva de svaga också protesten.”
Från och med år 2006 har detta förakt för svaghet institutionaliserats och lagfästs i Sverige av de fyra arroganspartierna i regeringen – M. Fp, KD och C. Man har gjort det under devisen “Arbeit macht frei” – det heliga arbetet befriar alltså individen inte bara från en del av den skatt som måste betalas av alla andra medborgare, men också från ansvar och omsorg om sina mindre lyckligt lottade medmänniskor, de som inte haft turen och lyckan att få eller kunna arbeta. Dessa, de svaga (eller kanske “svagpresterande” passar bättre i arrogansregeringens retorik?), skall följdriktigt bestraffas för sin svaghet, genom högre beskattning på sina i genomsnitt redan betydligt lägre inkomster. Uppenbarligen gäller för arrogansparttierna inte längre principen om alla människors lika värde. Och detta institutionaliserade förakt för svaghet inte bara försvaras men är med och administreras av ett litet parti som i sin nyss avslutade valkampanj, i polemik mot hela djurvärlden, påstod sig stå för ett “mänskligare samhälle”. För detta makalösa hyckleri belönades man med så mycket som 5,6% av de avgivna rösterna i riksdagsvalet (varav ca. en tredjedel visserligen var stödröster från sympatisörer till andra arroganspartier, enligt en eftervalsundersökning från Novus). Hycklerirekordet slås väl möjligen bara av det numera statsbärande Parti som samtidigt som de predikar “arbetslinjens” evangelium, utan att blinka från samma arbetslinje uppenbarligen undantar t.ex. en f.d. pressekreterare i Partiets tjänst, som supit sig full på krogen samma kväll som hon hade beredskapsjour, eller en f.d. arbetsmarknadsminister från samma Parti, som sagt upp sig själv p.g.a. oönskad medieuppmärksamhet, vilka båda belönas med feta avgångsvederlag eller pensionsförmåner, utan några krav på att de omedelbart skall börja beskattas hårdare enligt samma skala som övriga svagpresterande, och / eller genast prövas på hela arbetsmarknaden och vara beredda att flytta från familj, hem och härd.
Som om det inte räckte med den diskriminering som straffbeskattningen av de svagpresterande innebär har man också infört ytterligare diskrimineringsåtgärder som slår mot samma grupper, t.ex. genom att införa en tidsgräns för hur länge man kan vara sjuk. Således kan nu en medicinskt outbildad försäkringstjänsteman och en politiker överpröva den medicinska bedömning av sjukdom som annars görs av erfarna läkare. Tala om kunskapsförakt! Men så har vi också en utbildningsminister som helt saknar meriter från universitet.
Helt i linje med “arbetslinjens” utdefiniering av icke önskvärda personer, har den förre partisekreteraren i det statsbärande Partiet, nyss utnämnd till chefsspindoktor i statens och Partiets tjänst, under valrörelsen också definierat “normaliteten”. “Normala människor” det är enligt samme f.d. partisekreterare “de som sätter sig i sin bil om morgonen och åker till jobbet”. Se där har vi utdefinierat ytterligare några grupper som “onormala” - kanske också icke önskvärda? - de kollektivtrafikberoende, eller de som rentav cyklar till jobbet. Det förklarar i så fall till en del arrogansregeringens påtagliga negligering av infrastrukturen, speciellt i storstädernas ytterområden, med hissar och rulltrappor som får stå stilla i veckor, stundom månader i väntan på reparation, för att inte tala om alla försenade, inställda, trasiga eller överfulla pendeltåg och fjärrtåg, eller den undermåliga informationen på personaltomma stationer. Samhället är uppenbarligen bara till för de rika eller starka, för dem som kör bil, eller som åtminstone har tillräckligt starka ben, vassa armbågar och god syn att de kan gå i trappor själva och tränga sig fram där så behövs, och som tål att stå ute timtals i iskyla och vänta på tåg som kanske aldrig kommer. Så gick det med tillgängligheten för de äldre, för de sjuka, de funktionshindrade och för småbarnfamiljer utan bil.
Genom att utdefiniera vissa grupper som mindre värda i samhället – arbetslösa, sjuka, föräldralediga, äldre – och bestraffa dem med sanktioner, som högre skatter än andra, har arroganspartierna legitimerat ett samhälle byggt på olika människovärde. Inträdet av SD i Riksdagen är bara en logisk fortsättning på arroganspartiernas politik av lagfäst förakt för svaghet. (Av de tjugo nya riksdagsledamöterna från SD har också, som bl.a. Expressen konstaterat i en artikel den 21 sept, så många som tretton “alliansbakgrund”, antingen som f.d. medlemmar eller väljare av någon av de fyra arroganspartierna.) Till grupper som de arbetslösa, pensionerade, funktionshindrade, kroniskt sjuka kan vi nu också förvänta oss att ropen höjs för att ännu en grupp skall omfattas av den institutionaliserade diskrimineringen – invandrarna. Det är förvisso en mycket heterogen grupp, som dock redan idag i större grad än de infödda träffas av de diskriminerande regler som arrogansregeringen infört, bl.a. eftersom invandrarna drabbas av en högre arbetslöshet. Men nu kan vi sannolikt också förvänta oss krav från en grupp riksdagsledamöter att diskrimineringen av denna grupp skall formaliseras och ske direkt, utan omvägen över någon av de redan utpekade svaga grupperna.
Bland borgerliga ledarskribenter (och även på “nyhetsplats” i den borgerliga pressen) görs nu frenetiska försök att dölja den verkliga, borgerliga grunden till valframgången för SD med de mest långsökta bortförklaringar. Rekordet i genren innehas nog för närvarande av Peter Wolodarski i DN, som hänvisar till antisemitismen i Japan! som en möjlig förklaringsgrund (DN 2010-09-26). Samtidigt kräver den samlade borgerliga pressen att Miljöpartiet över en natt skall sälja sig som en hora till arrogansen för att kanske få sniffa lite (men bara lite) på makten i alla fall, och för att rädda regeringen från dess eget styvsyskon, SD. Det krävs inget mindre än en totalt förlamad självbevarelsedrift för att gå i den fällan och riskera att lagom till nästa val, likt de andra småpartierna i regeringen, närapå slukas helt av det kannibaliska statsbärande Partiet. Dessa mindre bröder och systrar i de arroganta småpartierna kan åtminstone se fram emot en död i skönhet, genom att de ändå får igenom en del av sin egen politik, adlad till statsnytta. Det kan Mp knappast hoppas på. Däremot kan de säkert räkna med att förlora större delen av den väljarbas som röstade på dem i tron att man lade sin röst på ett rödgrönt alternativ till den institutionaliserade arrogansen. (Och om jag var Maud Olofsson skulle jag nog känna en viss oro för sammanblandning med två “gröna röster” som stödstrumpor till det statsbärande Partiet. Måhända både Partiet och väljarna får svårt att avgöra vilket ben man skall stå på?)
De rödgröna har också ett stort ansvar, därigenom att man inte tydligare i valrörelsen markerade att man inte accepterar statligt sanktionerad diskriminering av grupper som arbetslösa, sjuka och föräldralediga. Det var endast då det gällde ålderspensionärerna man klargjorde att skattediskrimineringen skulle avskaffas vid en ev. rödgrön valseger. Den riktiga och viktiga principen att slå fast hade naturligtvis varit att alla skall beskattas lika efter inkomst, inte efter grupptillhörighet. En svensk skald sade det för länge sedan, och det tål att sägas igen idag, med en förnyad innebörd:
“Det är skam, det är fläck på Sveriges banér att medborgarrätt heter pengar!”
Arroganspartierna har under det statsbärande Partiets ledning på bara fyra år lyckats med det de rimligtvis bedömde skulle ta längre tid: att skapa det tvåtredjedelssamhälle där egennyttan hos den – på kort sikt – vinnande majoriteten, går före rättvisan, solidariteten och idén om alla människors lika värde. På längre sikt förlorar förstås det stora flertalet ändå på en sådan utveckling, genom ökade klyftor, skärpta motsättningar mellan olika grupper i samhället och ökat utanförskap. SDs inträde i Riksdagen markerar sannolikt bara början på den utvecklingen.
Regeringsförklaring som avgavs tisdagen 5 sept. 2010 bär syn för sägen. Den innebär i sig ett svårslaget rekord i cynism, hyckleri, halvsanningar, rena lögner och newspeak. Förklaringen inleds med en kitschigt blå himmel där “stormen har bedarrat och molnen har skingrats.” Detta sägs samtidigt som det råder massarbetslöshet i landet (jo, “massarbetslöshet” råder enligt Anders Borgs definition från år 2006 redan vid 6 procents arbetslöshet) och hundratusentals människor i vårt land har större anledning att känna oro för sin framtid än kanske någonsin förr, alla de som undrar hur man nu skall klara sig om man själv eller någon nära anhörig blir sjuk eller arbetslös, alla de unga – 29% - som redan är arbetslösa, alla de som saknar egen bostad – unga, studenter, hemlösa som inte har råd att köpa och som nekas lån till bostadsrätter eller egnahem för miljonbelopp. Alla de som ser med fruktan för sin egen eller nära anhörigas säkerhet på att vi nu har ett öppet rasistiskt parti företrätt i Sveriges Riksdag.
Att statsministern så tydligt kopplar den oro som han nu i sin hägring ser skingras till finanskrisen visar väl bara att han har ett börmäklarperspektiv på tillvaron, där det värsta som kunnat hända hade varit att tvingas till “skattehöjningar” som – ve och fasa – också skulle ha kunnat drabba de rika. Nu blev det, som bekant inte så, inte därför att det inte hade behövts för att återställa åtminstone en del av den raserade välfärden och rättvisan och likheten inför lagen, men därför att arroganspartierna hade bestämt sig för att hålla de redan besuttna skadefria och till och med belöna dem extra för deras girighet, genom pigavdrag och andra godsaker. Allt enligt den nytestamentliga principen:
“Ty var och en som har, åt honom skall varda givet, så att han får över nog; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har.
Och kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför.' Där skall vara gråt och tandagnisslan." (Matt. 25:29-30)
En av halvsanningarna, eller snarare kvartssanningarna i samma regeringsförklaring kommer lite längre fram: “Med förstärkt väljarstöd fortsätter Moderata Samlingspartiet, Folkpartiet liberalerna, Centerpartiet och Kristdemokraterna att axla regeringsansvar.”
- Konstigt, var det inte ändå så att alla de tre små arroganspartierna faktiskt förlorade väljarstöd, och att bara det statsbärande Partiet gick framåt?
Så följer, några rader längre ner, ett av de kanske värsta uttrycken för cynismen, hyckleriet och lögnerna i regeringsförklaringen i detta lilla stycke, där nyspråket blomstrar på ett sätt som skulle gjort Orwell grön av avund:
“Alliansen bärs av en idé om Sverige. Vi vill ta ansvar för vårt land och skapa goda förutsättningar för arbete och välfärd. Vi vill lägga grunden för ett rättvist samhälle som håller ihop, där människor kan känna trygghet, ta egna initiativ och förverkliga sina ambitioner. Ett samhälle där familjen och det civila samhället står starka.”
- Ja, statsministern – liksom övriga ministrar - älskar att tala om “ansvar”, samtidigt som han envetet vägrar att ta ansvar för följderna av den egna politiken för enskilda människor, för individen, ens då han konfronteras med de mest absurda konsekvenserna. (Borgerliga politiker har tidigare ofta med rätta sagt sig värna om individen gentemot kollektivet. Den här regeringen har uppenbarligen brutit med den traditionen, här går skattesänkningar för det arbetande kollektivet före värdigheten hos enskilda cancerpatienter, som till varje pris skall tvingas göra rätt för sig innan de dör för att inte ligga samhället till last.)
- Och “rättvisa”, är det alltså återigen den nytestamentliga rättvisan enligt Matteus som man predikar, den som gör skillnad på den som har och den som icke har, på den duglige och den oduglige tjänaren? Och vad skall landet hållas ihop med när man samtidigt gör vad man kan för att vidga klyftorna än mer (snart genom ytterligare skattebefrielser för dem som har arbete fick vi veta)? På vilket sätt bidrar man till att stärka familjen, när man samtidigt straffbeskattar dem som tar ut föräldraledighet eller vårdar sjukt barn, och därigenom genast mister “jobbskatteavdraget”, eller när man splittrar familjer och tvingar arbetslösa familjemedlemmar att söka jobb i andra änden av landet? Vilken “trygghet” är det man erbjuder dem som är sjuka och nu står i begrepp att bli utförsäkrade från sjukförsäkringen, och därigenom mista en väsentlig del av sin försörjning? (Borgerliga politiker, nu senast Göran Hägglund, älskar att tala om att politiker inte skall lägga sig i saker som inte har med politiken att göra. Samtidigt är det i det borgerligt styrda Sverige just politiker, inte läkare, som bestämmer hur länge man kan och får vara sjuk.)
I ett tillfälligt ögonblick av klarsyn konstaterar statsministern i regeringsförklaringen: “Få klyftor i vårt samhälle är så stora som mellan den som har arbete och den som står utanför arbetsmarknaden.”
- Just så, men varför gör man då genom sin politik allt för att vidga denna klyfta ännu mer? Jo, får vi veta längre fram,
“Fortsatt sänkta inkomstskatter för vanliga löntagare skapar inte bara ökade marginaler för var och en. Det ökar arbetsutbudet och sysselsättningen, vilket i sin tur skapar mer resurser till välfärden. Regeringen kommer därför att öppna för fortsatta skattelättnader med tyngdpunkt på låg- och medelinkomsttagare när ekonomin efterhand vänder. Om offentliga finanser och ekonomin tillåter, är ambitionen att ytterligare förstärka jobbskatteavdraget.”
- Men, om sänkta skatter ökar sysselsättningen och skapar mer resurser till välfärden, hur kommer det sig då att vi nu, efter fyra år av stora skattesänkningar – har mycket högre arbetslöshet i procent än år 2006 och samtidigt väsentligt krympta välfärdsresurser? Och trots det vill man således fortsätta med mer av samma misslyckade politik.
Regeringsförklaringen är i övrigt är full av vackra ord, som dessvärre har mycket lite med verkligheten och med regeringens politik i praktisk handling att göra. Ännu ett exempel:
“Alla människors lika värde och rätt att göra sina egna val. Detta är grundläggande för hur vi vill att Sverige ska möta framtiden. Vägen till ett jämlikt Sverige handlar om att behandla alla människor med respekt. Ett mer jämlikt Sverige blir ett mer dynamiskt och sammanhållet Sverige.”
Visst är det fint? Det låter nästan som hämtat ur ett socialdemokratiskt förstamajtal. Men politiken som denna regering för går i rakt motsatt riktning. Ord och handling följs inte åt. Hur har det blivit så? Hur har denna avancerade demagogi kunnat vinna framgång? En möjlig delorsak, snarare än ett resultat, kan vara de höga förtroendesiffror för statsministerns person som massmedia har varit med och frambesvärjt, genom att samtidigt i tryck svärta ner hans huvudmotståndare. Har man högt förtroende för en person så litar man väl på att det han säger är sant. Det betyder ofta att man inte längre bryr sig om att granska om det som sägs verkligen stämmer överens med verkligheten. När Fredrik Reinfeldt lägger huvudet på sned och spänner sängkammarblicken i en, samtidigt som han talar med lugn och behaglig stämma är det svårt att inte låta sig duperas. Men likväl är det nödvändigt att noggrannt och ihärdigt syna regeringens politik i sömmarna, och inte låta dem komma undan med samma blandning av halvsanningar och lögner som i den senaste regeringsdeklarationen. Det är absolut nödvändigt att envist fortsätta hävda att “alla människors lika värde” också måste omsättas i praktisk politik, genom avskaffandet av diskrimineringen av de arbetslösa, sjuka, pensionärer och småbarnsföräldrar. Om inte resultatet av de närmaste fyra årens politik bara skall bli att SD växer sig ännu starkare i nästa val är det absolut nödvändigt att nu göra upp räkningen med vårt förakt för svaghet. Den uppgiften åvilar den rödgröna oppositionen.
Kommentarer
Emmet Ray