Nu är det hon som reser bort, till stranden på andra sidan havet. I min övergivenhet letar jag spår, och blir glad då jag finner ett hårstrå från henne i fritidshuset. Hon har alltså funnits. Det är huvudsaken. Det var inte bara en dröm. Om sedan Gud, eller Jesus, eller Mohammed eller Buddha eller livet efter detta finns/fanns/ har funnits känns mindre viktigt just nu. Det kan vänta. Jag sänder SMS, men får inget svar - just nu. Tvivlet återvänder. Värmen är tryckande. Jag badar i de vatten som är tillgängliga, men blir snart lika varm igen. Irritationen över omvärlden, som bara försvann när hon var här, gör sig åter påmind. Förbannade flugor! Granndjävlar! Nej, nu måste jag jobba! Eller finna något annat bedövningsmedel. Till hon återvänder.
Kommentarer