I den halvkommunala badhusbassängen dansar de äldre damerna i takt - med större eller mindre dopplerfördröjning - till Radio Gaga på full volym, så att det ekar i hallen och glastaket spänner sig till det yttersta. De skall ända in i kaklet, tanterna. Själv har jag tvingats över kommungränsen sedan en tid, och nu kommer belöningen - 400 kr mindre netto i månaden. Den högre kommunalskatten skall betala för den sämre servicen, de längre resorna och det magrare kulturella utbudet. Tro nu inte att det skulle vara en bättre hushållningsförmåga som gör att de borgerliga kommunerna i allmänhet har en lägre kommunalskatt än de sossestyrda. Nej, snarare tvärtom. Om de borgerliga kommunerna har lägre kommunalskatt är det för att deras kommuninvånare i allmänhet är rikare, och har mindre behov, än de fattigare högskattekommunerna. Samtidigt har lågskattekommunerna förmodligen den lägsta betalningsviljan. Orättvist är det i alla fall. Ett dyrt pris för att säkert välmenande kommunpolitiker skall få fortsätta att leva med illusionen att de har någon form av självstyre. Nej, inför en enhetlig kommunalskatt, lika för alla (men gärna progressiv, som statsskatten) med en klumpsumma att fördela baserad på invånarantal och social struktur. Då kan kommunalpolitikerna verkligen börja konkurrera på mer jämlika villkor med sin olika skicklighet att hushålla och få pengarna att räcka till mesta och bästa möjliga service.
Alternativet, ja, kanske är det kannibalism. Frågan är bara: exofagi eller endofagi? Skall vi käka upp våra fiender, eller våra vänner? [Om antropofagi, eller - mer generellt - kannibalism som en metafor för “internalisering” av den andre, av främlingen. Från seminariet “Tupi or not tupi” om antropofagi och den brasilianska modernismen på Södertörns högskola, 26 jan. 2006, med bl.a. Marcia Sá Cavalcante och Leonard Neuger, med anledning av ett specialnummer av tidskriften Glänta 2005.] - Men, är detta någon särskilt lyckad metafor? Vi är alla symbionter av olika organismer. Det speciella med kannibalismen, och mer specifikt antropofagin, är väl snarare att den innebär en “internalisering” av den som står mig nära, en medlem av den egna arten. Kannibalismens nära koppling till sexualiteten och /eller reproduktionen (bönsyrsan, vissa spindlar, lejonhannen). [Jmf. också fallet med den tyske kannibalen, nyligen, som aktivt sökte en älskare att äta upp, och som efter fullbordad akt och därpå följande mord typiskt nog förtärde “endast” offrets penis.] Endofagi mer "typisk" än exofagi? Men ändå, den relativa sällsyntheten av “intraspecifikt ätande”, dvs. kannibalism, skulle kunna tjäna som stöd för hypotesen: ätandets syfte är reproduktion (av den egna arten). Och i de fall “kannibalism” ändå förekommer är det alltså oftast ändå kopplat till sexualitet och i någon mening reproduktionsbefrämjande: bönsyrsan, återigen, spindeln, och t.o.m. då det gäller lejonhannen, som genom att äta upp honans tidigare ungar gör att hon kan bli dräktig igen och få en ny kull. Skulle man rentav kunna finna stöd för att vissa dietregler, ätande-tabun (medvetet eller omedvetet) också tjänat reproduktionen av den egna avkomman (kvantitaivt eller kvalitativt). Jämför med Talmuds motivering av varför svinet inte är koscher: Han är som du! Dvs. grisen är alltför lik människan för att tjäna som föda. Och då visste rabbinerna ännu inte att man en dag skulle komma att transplantera organ från grisar till människa! Det ursprungliga tabuet mot kannibalism var kanske endast riktat mot endofagi (jmf. incesttabut!)? Först senare utsträckt till att gälla även exofagi, genom insikten att också främlingen är som du?
Å andra sidan, skulle man kunna invända, om reproduktion vore ätandets enda syfte, borde då inte näringsbehovet upphöra hos infertila (genom skada eller ålder)? Ja, varför skulle då så många organismer, till skillnad från bönsyrsehannen, överhuvudtaget leva vidare efter att de redan uttömt sin reproduktiva potential?
Alternativet, ja, kanske är det kannibalism. Frågan är bara: exofagi eller endofagi? Skall vi käka upp våra fiender, eller våra vänner? [Om antropofagi, eller - mer generellt - kannibalism som en metafor för “internalisering” av den andre, av främlingen. Från seminariet “Tupi or not tupi” om antropofagi och den brasilianska modernismen på Södertörns högskola, 26 jan. 2006, med bl.a. Marcia Sá Cavalcante och Leonard Neuger, med anledning av ett specialnummer av tidskriften Glänta 2005.] - Men, är detta någon särskilt lyckad metafor? Vi är alla symbionter av olika organismer. Det speciella med kannibalismen, och mer specifikt antropofagin, är väl snarare att den innebär en “internalisering” av den som står mig nära, en medlem av den egna arten. Kannibalismens nära koppling till sexualiteten och /eller reproduktionen (bönsyrsan, vissa spindlar, lejonhannen). [Jmf. också fallet med den tyske kannibalen, nyligen, som aktivt sökte en älskare att äta upp, och som efter fullbordad akt och därpå följande mord typiskt nog förtärde “endast” offrets penis.] Endofagi mer "typisk" än exofagi? Men ändå, den relativa sällsyntheten av “intraspecifikt ätande”, dvs. kannibalism, skulle kunna tjäna som stöd för hypotesen: ätandets syfte är reproduktion (av den egna arten). Och i de fall “kannibalism” ändå förekommer är det alltså oftast ändå kopplat till sexualitet och i någon mening reproduktionsbefrämjande: bönsyrsan, återigen, spindeln, och t.o.m. då det gäller lejonhannen, som genom att äta upp honans tidigare ungar gör att hon kan bli dräktig igen och få en ny kull. Skulle man rentav kunna finna stöd för att vissa dietregler, ätande-tabun (medvetet eller omedvetet) också tjänat reproduktionen av den egna avkomman (kvantitaivt eller kvalitativt). Jämför med Talmuds motivering av varför svinet inte är koscher: Han är som du! Dvs. grisen är alltför lik människan för att tjäna som föda. Och då visste rabbinerna ännu inte att man en dag skulle komma att transplantera organ från grisar till människa! Det ursprungliga tabuet mot kannibalism var kanske endast riktat mot endofagi (jmf. incesttabut!)? Först senare utsträckt till att gälla även exofagi, genom insikten att också främlingen är som du?
Å andra sidan, skulle man kunna invända, om reproduktion vore ätandets enda syfte, borde då inte näringsbehovet upphöra hos infertila (genom skada eller ålder)? Ja, varför skulle då så många organismer, till skillnad från bönsyrsehannen, överhuvudtaget leva vidare efter att de redan uttömt sin reproduktiva potential?
Kommentarer