Varav denna naturliga (?) benägenhet, observerbar också hos ganska små barn, att hänvisa till sedvanan, traditionen som rationell grund, för att legitimera ett beteende, eller protestera mot en “avvikelse” från det “normala”? Är det inlärt (- själva vanan är naturligtvis inlärd, men är också själva accepterandet av den som motiv inlärt?), eller har vi en medfödd benägenhet till induktion? (Så har vi gjort förut, och det har gått bra; alltså bör vi fortsätta att göra så). Förmågan till induktion är ju samtidigt själva grunden för inlärningen.
Kommentarer