[Ekdalen, November 2005] Sukkot - vår glädjes fest. Ännu står min hemsnickrade lövhydda upprätt invid farstukvisten, om än med glipor och hål här och var, i takets lövverk - koscher som sig bör, men också i “väggarna” - mindre reglementsenligt. Sukkot, glädjefesten, jovisst, men sukkan kan väl också tjäna som symbol för livets bräcklighet i vår värld, vilken vi med så förfärande tydlighet blev varse genom den våldsamma jordbävningen i Kashmir för någon vecka sedan, som hittills krävt nära 50.000 dödsoffer så vitt man vet. О нашей жизни скудная основа. Куда как болен радости язык. - O nashej zhizni skudnaja osnova. Kuda kak bolen radosti jazyk - Hur fattig livets grund, hur skröpligt glädjens språk! (Mandelstam). Glädjen kan förbytas i sorg, triumfen till nederlag på bara ett ögonblick. Vi får skynda oss att uttala välsignelsen, innan det är försent. En illustration i det mindre formatet (fastän för dem som var direkt inblandade var det säkert stort nog) såg jag uppe vid Kisbäcken idag: en röd skogsmyra (kanske av slavdrivararten Formica rufescens, som Darwin - och Pisarev - skriver om), var i färd med att röva bort en betydligt mindre stackare av någon annan art, släpandes henne med sig baklänges, men till synes enkelt, intill det hon helt plötsligt finner sig omgiven av ett tiotal-tjugotal individer av samma mindre art, vilka genast går till angrepp, befriar sin kompis medan de håller fast den nu för sitt liv kämpande skogsmyran. De är plötsligt överallt, ovanpå, under, kommer framifrån och bakifrån, sliter och drar åt alla håll. Jag beskådar skeendet en lång stund, men går därifrån innan de styckat skogsmyran levande - om det nu var målet.
Det är frost om nätterna. Rosorna fryser och frasar. Morgontermometern visade - 5° C. Men solen värmer ännu om dagarna. Igår såg jag en stor vårtbitare, kanske en Decticus verrocivorus, eller månne en kärrgräshoppa (Mecostethus grossus) sitta och sola mitt på vägstumpen här närmast, vid nedfarten till möbelsnickeriet. Den flyttade sig ett hopp då jag kom klivandes, men satt orädd kvar när jag böjde mig ned för att syna den närmare. Kanske trodde den sig vara säker vid vägkanten, fastän den stack av med sin bjärt gröna färg bland de vissnade löven. Grodan nere i Tegelviken tog ändå det säkra före det osäkra då den fick se mig igen och begav sig av till sjöss i två språng. Människan är en oberäknelig jävel, som det är bäst att hålla sig på avstånd ifrån.
Det är frost om nätterna. Rosorna fryser och frasar. Morgontermometern visade - 5° C. Men solen värmer ännu om dagarna. Igår såg jag en stor vårtbitare, kanske en Decticus verrocivorus, eller månne en kärrgräshoppa (Mecostethus grossus) sitta och sola mitt på vägstumpen här närmast, vid nedfarten till möbelsnickeriet. Den flyttade sig ett hopp då jag kom klivandes, men satt orädd kvar när jag böjde mig ned för att syna den närmare. Kanske trodde den sig vara säker vid vägkanten, fastän den stack av med sin bjärt gröna färg bland de vissnade löven. Grodan nere i Tegelviken tog ändå det säkra före det osäkra då den fick se mig igen och begav sig av till sjöss i två språng. Människan är en oberäknelig jävel, som det är bäst att hålla sig på avstånd ifrån.
Kommentarer