[Apropå Vetandets värld, SR P1 31 okt. 2005:] Är vi verkligen evolutionärt förprogrammerade till misstänksamhet mot “avvikare”? Men hur känner vi då igen avvikaren? Varför skulle likhet, med oss själva eller med våra föräldrar, i sig vara något gott, eller åtminstone anses säkrare, än det som är oss själva olikt? Handlar det inte snarare om att lära sig korrelera vissa yttre kännetecken med en viss typ av förväntat beteende, som är till gagn eller till skada för organismen, och på grundval därav så fatta beslut om adekvat reaktion (nyttjande, försvar, flykt etc.) Men naturligtvis kan vi aldrig vara helt säkra ändå. (Induktionens problem.) Föräldern som ger skydd och näring idag, kan imorgon vara den som misshandlar eller dödar dig. [Infanticid visar sig vara mer frekvent än vad vi helst vill föreställa oss - bland människor, lejon och vissa andra organismer. Se t.ex. Why we do it / Niles Eldredge. - New York : Norton & Co., 2004.]
Kommentarer