Blandade intryck från detta märkliga cityscape, denna ö som genom upprepade adaptiva radiationer och migrationstillskott kommit att bilda sitt alldeles eget ekoystem av duvor, ekorrar, hundar och människor av olika variteter, med tydliga uttryck för nischseparering och specialisering. Och liksom i naturen i allmänhet är ingenting fast, ingen (sub)population eller varietet kan vara säker på att för evigt vara förankrad i sin nisch. I Stuyvesant town, på East side, delar gråa och svarta ekorrar på utrymmet, till synes obekymrade om människorna, kanske rent av beroende av dem för sin försörjning. Längre ned, på Lower East side tycks judarna ha försvunnit helt, med stigande välstånd har väl de flesta flyttat norrut och västerut på Manhattan till West side, eller till andra sidan East river till Brooklyn, Bronx eller Queens. Little Italy syns också ha krympt, sedan jag var här sist. Istället tycks det som Chinatown växer norrut och österut på Lower East side. I några kvarter känner man sig nästan som i Beijing, man hör nästan bara kinesiska runt omkring, och få skyltar är på engelska.
Det judiska livet finner man således annorstädes, kringspritt och utglesat, som det verkar. Har New York fått sin egen diaspora? Granne med hotellet där jag bor, Hotel 17, på East 17th street, ligger ett reformtempel, där jag en kväll var med om Purim-spiel, sing-along-musikalen “The Megillah goes to Woodstock”, med entusiastiska ungar, delvis i hippiekostym, och med en nästan lika entusiastisk publik. Kvällen därpå var det kabbalat shabbat på samma ställe, med gender-neutral gudstjänst, och en ung kvinnlig kantor, ännu student, mycket duktig, som arbetade i tandem med den nästan lika unge, sympatiske rabbinen. Hon var den som rättade honom när han läste fel ur Toran. Bara en alijah kallades upp, och den gick till en kvinna. I sin drosche talade rabbinen, som f.d. sjukhuskaplan, om medicinsk etik, om den judiska traditionens dubbla ställningstagande mot ett konstgjort förlängande av livet och därigenom förhindrande av ett naturligt döende, å ena sidan, men också mot aktiv “eutanasi”, dvs. hjälp till självmord. I sina meddelanden efteråt om kommande events nämnde rabbinen särskilt ett möte med Ronit Avnery - möjligen besläktad eller förbunden med den mer kände Uri med samma efternamn? - som leder gräsrotsprojekt för fred och samarbete mellan israeler och palestinier, “som vi inte hör så mycket om i media”, som han sade. Ville gärna tro att detta var en mer “progressiv”, fredssinnad församling, samtidigt som jag såg en av gudstjänstdeltagarna, en medelålders ensam herre - sådan som jag själv - som ännu bar kampanjknappen för Bush och Cheney från valet 2004 på kavajslaget. En annan, mer traditionell församling finner jag på andra sidan Union square och 5th avenue, västerut, således, granne med YIVO och Center for Jewish History, där jag tillbringat större delen av veckan som gått. Det är “Young Israel”, som namnet till trots också frekventeras mest av medelålders till äldre män, med tydliga rötter i Östeuropa att döma av det hebreiska uttalet. (Men de har också en parallell sefardisk minjan en trappa upp. Jag var för ovanligheten tidig på lördag morgon, och man hade ännu inte minjan en halvtimme efter utsatt tid, vilket föranledde mannen som läste de inledande bönerna (psuche de’zimrei) att få ett vredesutbrott och kasta bönboken mot en av bänkarna så att den gick sönder, ta sina ytterkläder och gå! Jag har inte sett något liknande sedan den öppna konflikten mellan rabbinen och gabbaim vi bevittnade i Lissabon vid sukkot 1999. Hursomhelst, så småningom strömmade folk till och vi var gott och väl en “New Yorker minjan” som vi brukade skämta i Stockholm så snart det var fler än 11-12 gudstjänstdeltagare. Jag fick en alija - revi’i, men missuppfattade situationen när jag blev tillfrågad om - som jag trodde “Mi sheberakh” efteråt, så att jag avböjde att ge något bidrag till församlingen, varför jag slank iväg i det tysta efteråt, utan att deltaga i kiddusch.
Det är svårt för en utomstående att riktigt bedöma den judiska kulturens status i New York idag; å ena sidan tycks det alltså som det “särjudiska” inslaget är mindre synligt och mer “utglesat” idag än tidigare; å andra sidan verkar det ha blivit nästan en del av allmän egendom, så att man nu hittar bar-mitzvah kort, kosher-produkter m.m. i vilka butiker som helst, och en svart pastor från Harlem kan tala om “Tikkun Olam” vid en “teach-in” om Irak-kriget på TV, där den - så vitt jag förstår - annars enda judiska deltagaren är Naomi Klein, som förmodligen aldrig skulle använda sig av ett sådant begrepp (om hon ens vet vad det innebär, med all respekt i övrigt för hennes viktiga professionella gärning.) Eller, bara en sådan sak som att den judiske borgmästaren för staden, Michael Bloomberg, inför en irländsk-amerikansk publik på St. Patricks day, kan kosta på sig att skämtsamt utbringa en äkta gaelisk skål med hälsningen “Lechajim” - och räkna med att alla förstår och skrattar med.
Det judiska livet finner man således annorstädes, kringspritt och utglesat, som det verkar. Har New York fått sin egen diaspora? Granne med hotellet där jag bor, Hotel 17, på East 17th street, ligger ett reformtempel, där jag en kväll var med om Purim-spiel, sing-along-musikalen “The Megillah goes to Woodstock”, med entusiastiska ungar, delvis i hippiekostym, och med en nästan lika entusiastisk publik. Kvällen därpå var det kabbalat shabbat på samma ställe, med gender-neutral gudstjänst, och en ung kvinnlig kantor, ännu student, mycket duktig, som arbetade i tandem med den nästan lika unge, sympatiske rabbinen. Hon var den som rättade honom när han läste fel ur Toran. Bara en alijah kallades upp, och den gick till en kvinna. I sin drosche talade rabbinen, som f.d. sjukhuskaplan, om medicinsk etik, om den judiska traditionens dubbla ställningstagande mot ett konstgjort förlängande av livet och därigenom förhindrande av ett naturligt döende, å ena sidan, men också mot aktiv “eutanasi”, dvs. hjälp till självmord. I sina meddelanden efteråt om kommande events nämnde rabbinen särskilt ett möte med Ronit Avnery - möjligen besläktad eller förbunden med den mer kände Uri med samma efternamn? - som leder gräsrotsprojekt för fred och samarbete mellan israeler och palestinier, “som vi inte hör så mycket om i media”, som han sade. Ville gärna tro att detta var en mer “progressiv”, fredssinnad församling, samtidigt som jag såg en av gudstjänstdeltagarna, en medelålders ensam herre - sådan som jag själv - som ännu bar kampanjknappen för Bush och Cheney från valet 2004 på kavajslaget. En annan, mer traditionell församling finner jag på andra sidan Union square och 5th avenue, västerut, således, granne med YIVO och Center for Jewish History, där jag tillbringat större delen av veckan som gått. Det är “Young Israel”, som namnet till trots också frekventeras mest av medelålders till äldre män, med tydliga rötter i Östeuropa att döma av det hebreiska uttalet. (Men de har också en parallell sefardisk minjan en trappa upp. Jag var för ovanligheten tidig på lördag morgon, och man hade ännu inte minjan en halvtimme efter utsatt tid, vilket föranledde mannen som läste de inledande bönerna (psuche de’zimrei) att få ett vredesutbrott och kasta bönboken mot en av bänkarna så att den gick sönder, ta sina ytterkläder och gå! Jag har inte sett något liknande sedan den öppna konflikten mellan rabbinen och gabbaim vi bevittnade i Lissabon vid sukkot 1999. Hursomhelst, så småningom strömmade folk till och vi var gott och väl en “New Yorker minjan” som vi brukade skämta i Stockholm så snart det var fler än 11-12 gudstjänstdeltagare. Jag fick en alija - revi’i, men missuppfattade situationen när jag blev tillfrågad om - som jag trodde “Mi sheberakh” efteråt, så att jag avböjde att ge något bidrag till församlingen, varför jag slank iväg i det tysta efteråt, utan att deltaga i kiddusch.
Det är svårt för en utomstående att riktigt bedöma den judiska kulturens status i New York idag; å ena sidan tycks det alltså som det “särjudiska” inslaget är mindre synligt och mer “utglesat” idag än tidigare; å andra sidan verkar det ha blivit nästan en del av allmän egendom, så att man nu hittar bar-mitzvah kort, kosher-produkter m.m. i vilka butiker som helst, och en svart pastor från Harlem kan tala om “Tikkun Olam” vid en “teach-in” om Irak-kriget på TV, där den - så vitt jag förstår - annars enda judiska deltagaren är Naomi Klein, som förmodligen aldrig skulle använda sig av ett sådant begrepp (om hon ens vet vad det innebär, med all respekt i övrigt för hennes viktiga professionella gärning.) Eller, bara en sådan sak som att den judiske borgmästaren för staden, Michael Bloomberg, inför en irländsk-amerikansk publik på St. Patricks day, kan kosta på sig att skämtsamt utbringa en äkta gaelisk skål med hälsningen “Lechajim” - och räkna med att alla förstår och skrattar med.
Kommentarer