Söndag. Tid att ta farväl, tid att summera. Vattnet kom tillbaka i fredags morse, efter 11 dagars torka. Nej, man skall väl inte vara orättvis. Någonting väsentligt har ändå förändrats i Ryssland. Man ser fler unga par med barnvagnar nu, flera unga kvinnor med magen i vädret. Det tyder på en viss framtidstro. Även om det naturligtvis finns de som är missnöjda. Som ungkommunisterna, som demonstrerade på Nevskij prospekt på den nya nationaldagen 12 juni, instiftad av Jeltsin, med paroller som “12 ijunia - den’ nezavisimosti vlasti ot naroda”[ = 12 juni - dagen för maktens oberoende/självständighet från folket]. Eller värre, det gamla gardet med idolporträtt av Stalin, med devisen “vi behöver kamrat Stalin” stolt buret av en dam med elegant upptuperat hår . Så ser alltså “lösningen” ut - enligt några få, förhoppningsvis (vi vet inte hur många de är), men lösningen på vad - det förblir oklart. Och strax intill utanför Gostinyj dvor sitter en annan äldre dam och tillhandahåller “Förklaringen” - också oklart på vad: den judiska världkonspirationen. Hon säljer antisemitiska skrifter, med de klassiska Stürmer-attributen, och samtalar med en väninna om en viss “zhidenka”, oklart vem, och om judarnas “patologiska ondska”. Ingen av de omkringstående reagerar eller tar någon notis om henne.
Men framtidsförhoppningar hos andra ändå, således. Förhoppningsvis en växande skara. Men förhoppningar av ett solidare slag, skulle man önska sig, än de som manifesterar sig genom det stora antalet spelhallar överallt, fyra stycken bara här i mitt kvarter runt metrostationen Ligovskij prospekt. På ulitsa Marata har mycket riktigt en spelhall ersatt den gamla banjan. Från kroppslig tvätt till penningtvätt? Eller är det Dostojevskijs ande, speldjävulen, som nu återvänder hem från Wiesbaden efter 150 år i exil?
Andar av annat (eller samma?) slag visade sig i fysisk gestalt på scenen i Baltijskij dom igår kväll, där man gav Bulgakov’s “Master i Margarita” i en ganska storslagen uppsättning av den litauiske regissören Jonas Vajtkus, ett slags allkonstverk med film, talteater, musical och balett, ljudkonstverk, vaudeville och drömspel på samma gång. Överlag goda skådespelarinsatser, men lite för snabbt tal och litet för långt för att jag skulle hinna och orka uppfatta och intellektuellt ta till mig allt som sades. (Det gällde speciellt Wolands sista stora monolog. Men Aleksandr Lykov i Wolands roll var annars lysande.) Greppet med att projicera Wolands och ibland Gellas minspel parallellt med skeendet framme på scenen, gjorde att man verkligen fick intrycket av att Woland fullständigt kontrollerade handlingen. Men var det verkligen Bulgakov’s intention? Tidvis visades också rörliga filmbilder av Bulgakov själv som läste ur sin roman, eller av Stalin som hyllades av sina partikamrater och uppvaktades med ett gevär på födelsedagen(?). Var parallellen verkligen menad att vara så tydlig: Woland = Stalin? Och Begemot, vem var han - Beria? Ironiskt, och kanske tragiskt är att en byst av Beria nu, såsom varande mer sällsynt, tycks betinga ett högre pris än en av Lenin, enligt vad jag kunde se hos en antikhandlare. Men prissättningen här, det skall sägas, har ingen riktigt klar logik - åtminstone inte för en utomstående. Fortfarande kan man få en hyfsad lunch i cafeterian på Nationalbiblioteket (också i den i huset vid Fontanka, där tidningsavdelningen ligger), bestående av bovete med smör, en sallad, en smörgås eller bakverk och te, för motsvarande en svensk tia ungefär. Men utanför på Nevskij prospekt, kan man lätt få betala 6-10 gånger mer för motsvarande mängd födoämnen. Böcker och video (VHS, DVD) är generellt betydligt billigare här än i Sverige. Men för kläder är det ingen större skillnad, tycks det, om man inte beger sig till grossistmarknaden, vilket jag avstod från denna gång. Nog nu. Mat och sedan hemresa.
Men framtidsförhoppningar hos andra ändå, således. Förhoppningsvis en växande skara. Men förhoppningar av ett solidare slag, skulle man önska sig, än de som manifesterar sig genom det stora antalet spelhallar överallt, fyra stycken bara här i mitt kvarter runt metrostationen Ligovskij prospekt. På ulitsa Marata har mycket riktigt en spelhall ersatt den gamla banjan. Från kroppslig tvätt till penningtvätt? Eller är det Dostojevskijs ande, speldjävulen, som nu återvänder hem från Wiesbaden efter 150 år i exil?
Andar av annat (eller samma?) slag visade sig i fysisk gestalt på scenen i Baltijskij dom igår kväll, där man gav Bulgakov’s “Master i Margarita” i en ganska storslagen uppsättning av den litauiske regissören Jonas Vajtkus, ett slags allkonstverk med film, talteater, musical och balett, ljudkonstverk, vaudeville och drömspel på samma gång. Överlag goda skådespelarinsatser, men lite för snabbt tal och litet för långt för att jag skulle hinna och orka uppfatta och intellektuellt ta till mig allt som sades. (Det gällde speciellt Wolands sista stora monolog. Men Aleksandr Lykov i Wolands roll var annars lysande.) Greppet med att projicera Wolands och ibland Gellas minspel parallellt med skeendet framme på scenen, gjorde att man verkligen fick intrycket av att Woland fullständigt kontrollerade handlingen. Men var det verkligen Bulgakov’s intention? Tidvis visades också rörliga filmbilder av Bulgakov själv som läste ur sin roman, eller av Stalin som hyllades av sina partikamrater och uppvaktades med ett gevär på födelsedagen(?). Var parallellen verkligen menad att vara så tydlig: Woland = Stalin? Och Begemot, vem var han - Beria? Ironiskt, och kanske tragiskt är att en byst av Beria nu, såsom varande mer sällsynt, tycks betinga ett högre pris än en av Lenin, enligt vad jag kunde se hos en antikhandlare. Men prissättningen här, det skall sägas, har ingen riktigt klar logik - åtminstone inte för en utomstående. Fortfarande kan man få en hyfsad lunch i cafeterian på Nationalbiblioteket (också i den i huset vid Fontanka, där tidningsavdelningen ligger), bestående av bovete med smör, en sallad, en smörgås eller bakverk och te, för motsvarande en svensk tia ungefär. Men utanför på Nevskij prospekt, kan man lätt få betala 6-10 gånger mer för motsvarande mängd födoämnen. Böcker och video (VHS, DVD) är generellt betydligt billigare här än i Sverige. Men för kläder är det ingen större skillnad, tycks det, om man inte beger sig till grossistmarknaden, vilket jag avstod från denna gång. Nog nu. Mat och sedan hemresa.
Kommentarer