И так я жил тогда в Одессе ...
A.S. Pouchkine
Odessa ville de poussière
Le ciel pas si clair que tout ça
Si le port où le commerce hier
Aux docks encore s’adossa
Ne respire plus l’air d’Europe
Le vent du Midi l’enveloppe
Toujours d’un parfum de folie
La langue d’or de l’Italie
Ne s’y parle plus qu’à l’hôtel
Où le Consul tous les soirs vient
Voir des yeux qui lui plaisent bien
Malgré l’endroit l’ennui mortel
Et l’orchestre du restaurant
Qui donne un concert déchirant
Et nous vivions à Odessa
Pas tout à fait comme Pouchkine
Où le sort nous abandonna
Sans huîtres ni prima donna.
[Tåg nr 20, Odessa-Leningrad, september 1988]
På järnvägsstationen i Vinnitsa sitter en flicka med magert ansikte, mörk,
vacker, i syrenfärgad mössa och stickar. I Vinnitsa på perrongen, på en grön
bänk, med ryggen mot tåget, sitter en vacker flicka i syrenfärgad mössa och
stickar, ser inte på någon, väntar inte på någon.
Råkorna drar i sträck över himlen. En trebent hund av obestämbar ras nafsar
på en korvbit. Ett godståg närmar sig, ger till ett tjut och rasslar förbi,
oändligt långt. Människorna på perrongen tar ett steg tillbaka, ut ur
vinddraget. Men flickan i den syrenfärgade mössan lyfter inte ens på huvudet.
Hon förblir oberörd. Flickan och den trebenta hunden. Här är lugnt. Här händer
ingenting. Här är inte ens några gummor i färggranna eller mindre färggranna
sjaletter som säljer plommon och äpplen ur hinkar till de resande, såsom man
gör i Razdelnaja, Vapniarka och
Zhmerinka. Och när tåg nummer 20, “Majak” - “Fyrtornet”, från Odessa till
Leningrad rullar igång igen är det bara den trebenta hunden som haltar bort
längs perrongen. Flickan sitter kvar.
Varför färdas man överhuvudtaget med tåg från Odessa till Leningrad i
september? Kanske är man på väg hem till hustru och barn i någon
Leningradförort efter sex månader till sjöss ombord på ett kryssningsfartyg som
fraktar rika människor runt Medelhavet. Kanske är man chefsingenjör från
Vitebsk, på hemväg efter en tur till Odessa, där man installerat nya
verktygsmaskiner på en fabrik. Eller kanske man bara är på väg hem från den i
samma stad ännu pågående filmfestivalen, där det visats filmer som den
smålustiga azerbajdzjanska komedin “Merzavets” (“Uslingen”) - ännu en historia
om hur makt korrumperar, och den polska “Tåget till Hollywood” (Pociag do
Hollywood,1987) - historien om ett blont bombnedslag, lystrande till namnet
Marilyn, och hennes väg från barndomens bondby i någon tröstlös del av Polen,
via järnvägens rullande pilsnerutskänkning, till det stora filmkontraktet. Den
senare är en film som säkert också är tänkt att dra in välbehövlig västvaluta
till den alltmer bankrutta polska staten. Följdriktigt, efter att i nära en och
en halv timma ha frestat betraktaren visar Marilyn i slutscenen äntligen alla
sina kroppsliga företräden i obeslöjat skick.
Men det visas också kvalitetsfilm på festivalen i Odessa, såsom Nikita
Michalkovs “Svarta ögon”, och den nyligen i Stockholm visade “Herr Dekoratör”
(Gospodin Oformitel’, 1988) av Leningrad-regissören Oleg Teptsov. Det är i
skrivande stund okänt vilken film som slutligen vann det största bifallet hos
kritiker och publik. Det delas inte ut några guldpalmer i Odessa, men
festivalen till ära hade man i alla fall svept i guldfolie "le duc de Richelieu", stadens berömde styresman i början av 1800-talet, som står staty alldeles ovanför den för filmentusiaster så
välkända trappan som leder ned till hamnen.
På hemväg, således, kanske efter att ha firat Rosh Hashanah (- det judiska nyåret) i Odessas något bedagade (enda kvarvarande?) synagoga. Kanske har man i Odessa beundrat den berömda operabyggnaden inifrån, och sedan suttit på bar Gambrinus, druckit öl med rökt fisk som tilltugg och lyssnat på judisk violinmusik (men bara efter det att man först mutat dörrvakten med några smutsiga dollarsedlar). Måhända har man också vandrat längs stranden i Arkadija, sett Svarta Havet komma rullande in och frågat sig hur svart det egentligen är. De politiska affischerna i skyltfönstren längs Deribasovskaja ulitsa säger det rent ut: Svarta Havets svärta är inte ursprunglig, av naturen given. En affisch visar en sol, drypande av olja, som stiger upp ur havet. En annan visar en stor bakdel, tryggt placerad på en potta, försedd med texten “Svarta Havet” och en kartbild som mest liknar en bläckplump.
Kanske har man
också frågat sig vem som bär ansvaret, inte bara för Svarta Havets svärta, men
för tingens jävlighet i största allmänhet, och för den dåliga kvaliteten på det
lokala ölet i synnerhet. (En agronom från Leningrad, också på hemväg, skräder
inte orden: - Det påminner mest om urin!) En annan av affischerna på
Deribasovskaja ger svaret. Det är ett fotomontage som visar Brezjnev kyssande
Gorbatjov, alltmedan Stalin står vid sidan och klappar i händerna. Bildtexten
lyder: “Kadrerna bestämmer allt”.
Så långt törs man alltså gå idag. Och man finner sig inte längre i att
kadrerna bestämmer allt. Vid ett politiskt opinionsmöte i kvällningen, då
mörkret redan sänkt sig över Deribasovskaja, talar en man med långt silvervitt
skägg upprört om en kemisk fabrik som förgiftar omgivningen kring ett populärt
rekreationsområde i närheten av staden.
-
- Om inte fabriken förbjuds att släppa ut sitt gift skall jag sjäv se till
att den sprängs i luften! utropar talaren upprört, och publiken skrattar och
applåderar.
Men är det verkligen kadrerna som bestämmer allt? Bär inte människorna
själva åtminstone en liten del av ansvaret? Förmodligen är det bara i
Sovjetunionen man kan se propra herrar i kritstrecksrandig kostym stiga på
tåget med portföljen proppfull med äpplen. Men den som diskret påminner om att
man till exempel i en stad som Stockhom vanligen inte köper 15 kilo karp åt
gången, i varje fall inte i svarta resväskor (såsom jag varit vittne till på
kolchosmarknaden i Zaporozhye), och att man i det betodlande Skåne förmodligen
inte fyller hela linneskåpet med socker (om man nu inte är ute i ganska
speciella avsikter), såsom man gör - även hos mina näst intill helnykteristiska
svärföräldrar i det betodlande Ukraina, och den som sedan söker antyda, mycket
försiktigt, att varubristen och dyrtiden i landet i någon liten mån också kan
bero på dessa skillnader i inköpsvanor - ja, den får omedelbart till svar:
- Om jag kunde lita på att det fanns korv att köpa också i morgon och i
övermorgon, ja, då skulle jag naturligtvis inte handla fem kilo åt gången, som
sedan ligger och ruttnar i kylskåpet. Men som det nu är ...
Och så är cirkeln sluten. Varorna tar slut eftersom så fort det kommer in
ett parti av någon begärlig vara köps allting upp med en gång, och allting köps
upp med en gång därför att alla vet att varorna omedelbart tar slut igen, så
här gäller det att hugga för sig. Det är svårt att se hur perestrojkan skall
kunna råda någon bot på det förhållandet.
Odessa har otvivelaktigt förändrats sedan Pusjkins tid, det tvingades redan
Louis Aragon att medge. Hon är inte längre symbolen för överdådet, ostron och
champagne, som i “Jevgenij Onegin”. Nej, Aragon måste hålla för munnen och
hosta där han vandrar i Odessa, “ville de poussière”, som har förlorat sin doft
av Europa och vars himmel täcks av skyar.
Över en av tvärgatorna till Deribasovskaja hänger nu en färggrann
bomullsväv i gult, blått, rött och vitt, således inte någon enfärgad
partibanderoll. Texten talar sitt tydliga språk: “Vi väntar på förändringar!”
Men flickan i den syrenfärgade mössan på bänken på perrongen i Vinnitsa
stickar lugnt vidare. Hon väntar inte längre på någon, eller på någonting.
I Krasnojarsk talar Gorbatjov till folket, söker lugna dem och säger att
“vi är på rätt väg, kamrater, vi är på rätt väg”.
Men när korven är uppäten finns ingen mer korv att få. Och den trebenta
hunden haltar vidare längs perrongen i Vinnitsa.
Kommentarer