[Oktober 1985 Stockholm / Lådna]
1:978 Hypotetiskt resonemang: Antag att antalet möjliga mänskliga tankar vore begränsat (p.g.a. det begränsade antalet neuroner i våra hjärnor eller dylikt - ett måhända inte helt orimligt antagande?) och att vi en dag hade uttömt hela förrådet av möjliga tankar, så att inga nya tankar kunde uppstå, vi kunde bara tänka sådant som redan tänkts förut av tidigare generationer. Vad skulle hända?
1:979 [Till FK 1:978] Frågan är: Skulle vi ens kunna märka om vi nått en sådan punkt i medvetandets historia? [Antag att vi redan har nått den!]
1:980 [Till FK 1:978f] Skulle vi då kunna tänka tanken: "-Nu har vi nått den punkten!"? - Nej, inte om inte också denna tanke tänkts förut. [Måhända är detta bara ännu en konsekvens av Gödels teorem.]
1:981 [Till FK 1:978f] Låt oss emellertid stå fast vid vårt antagande och vår fråga (i 978). Den historiska idealismens svar borde då bli att historien skulle avstanna, kanske rentav gå bakåt. Men vad skulle historiematerialisten svara? Ett svar skulle möjligen vara att historien skulle fortgå som förut med den enda skillnaden att människan inte inte längre skulle vara medveten om dess fortgång.
1:982 [Till FK 1:978f] Men vore det för historiematerialisten ens möjligt att acceptera ett sådant antagande? (Låt oss tänka oss att vi hade att göra med en rabiat, "vulgär" historiematerialist.) Måste inte för honom datorer med nödvändighet ge upphov till tankar om datorer, och p.s.s. med upptäckter / uppfinningar som gjordes i framtiden? [Om man nu kunde tänka sig att det gjordes några uppfinningar / upptäckter under dessa betingelser.]
1:983 [Till FK 1:978f, spec. 1:983] Det synes här alltså som om historiematerialisten skulle kunna hamna i motsättning till den "ontologiske" materialisten, han som bl.a. hävdar att det vi kallar "tänkande" bara är en viss neuronaktivitet i våra hjärnor. För den senare förefaller ju vårt antagande fullt möjligt att acceptera.
1:984 [Till FK 1:978f] "Dialektikern" skulle knappast heller kunna ge något intressantare svar. Ty hur skulle det kunna uppstå någon intressant dialog mellan ande och materia, då åtminstone den ena parten bara upprepade sig, inte höll sig till saken, hängav sig åt nostalgiska minnen, inte svarade på tilltal, och kanske förblev helt stum? Mest sannolikt är väl att dialektikerns svar skulle bli detsamma som idealistens.
1:985 [Till FK 1:978f] Hur skulle man då kunna tänka sig ett "historiens avstannande"? - Inte nödvändigtvis som tillvarons upphörande, utan snarare som ett tillstånd där inga innovationer skedde, men där människorna fortsatte att leva precis som de gjorde i avstannandets ögonblick. [Tillskrivet senare, dec. 2010: Jämför här med vad Francis Fukyama skrev om "historiens slut" så där fem år senare]
Kommentarer