Orionstigen 4, Lidingö
862 Konstverket, det sanna konstverket, är alltså en imitation av Skapelsen därigenom, att det inte är på förhand bestämt vilken mening det skall komma att tillskrivas. [Det är ingenting “konstigt” med detta. Är inte en stor “reproduktionsförmåga”, en stark benägenhet att avsätta spår i senare konstnärers verk, redan erkänd som något betecknande för en klassiker? Är det inte detta vi idag åsyftar då vi inom litteraturforskningen talar om ‘intertextualitet’?] Skapelseverket som en gåva till mänskligheten, en gåva vi har att förvalta väl och ge en “lämplig mening."
863 Och liksom vi aldrig “blir färdiga med” klassikerna, så blir vi heller aldrig “färdiga med” Skapelsen. Det vill säga att historien saknar slut, den har inget absolut mål. Världens mening är inte immanent.
864 “Men uppstår här inte en motsättning mellan våra försök att ge världen en mening, våra utopier, och det samtidiga erkännandet att historien saknar mål? Innebär inte just dessa försök, dessa utopier ett uppställande av ett sådant mål? Och vad är det för mening med att uppställa mål som man vet aldrig skall förverkligas eller, om de ändå skulle komma att realiseras, blott utgöra ett tillfälligt övergångsstadium?”
865 [Till FK 1:864] Svar: Det kommer an på hur utopin formuleras. [Tänk till exempel på den trotskistiska utopin om den permanenta revolutionen.] Utopin som handlingsprincip, snarare än som beskrivning av ett idealt tillstånd. [Och är det inte något av detta Ernst Bloch åsyftar då han talar om konkreta utopier?]
866 Framför allt måste vi vara vaksamma på varje försök till absolutifiering av utopierna. Det betyder att våra tilldelningar av mening åt världen alltid måste vara blott relativa och partiella. Ja, frågan är om det ens är möjligt att tillskriva världen som helhet en mening? [Gödel tillämpbar även här?]
867 Det är det som “blir över”, det som inte passar in i mönstret - “den ontologiska resten”, för att tala med en modern filosof - som möjliggör vidare utveckling, som uppfordrar oss att handla för att söka förbättra världen.
868 “Den ontologiska resten” ger oss möjlighet till jämförelse, och därigenom till lokalisering och identifikation av felen i vår meningsbeskrivning.
869 Det är således också denna “ontologiska rest” som upprätthåller vårt intresse för världen, som håller oss kvar inom den mänskliga intressezonen.
870 Det Absoluta saknar mening.
871 Varje försök till absolutifiering av objekt i världen innebär således att objektet i fråga frånkännes mening.
872 “Den ontologiska
resten” är inte absolut. Den är alltid relativ till ett visst
meningsgivande system. “Den ontologiska
resten” är alltid potentiellt
meningsbärande i ett annat sådant system.
873 Med något som liknar en sofism, men inte är det, skulle vi kunna säga: Endast det Absoluta saknar mening i absolut mening.
874 Det Absoluta är osägbart.
Kommentarer