[Orionstigen 4, Lidingö]
882 [A propos Lars Gustafsson - En biodlares död:] Ett "språk" utan symboler - vore det ens teoretiskt möjligt? Frågan gäller alltså om det kan finnas något sådant som ett system för kommunikation mellan intelligenta varelser, som inte använder sig av någon form av symbolisk representation (genom skrift, ljud, bild, gester, tecken el dyl.). Det förefaller osannolikt om vi betänker ostensionens mångtydighet [vilken Wittgenstein så förtjänstfullt “pekat på”(!)]. Ostensionen är till och med mindre exakt än det fattigaste symbolsystem. Vad är det till exempel som säger att en solvarm sten som sändaren lägger i mottagarens hand skall betyda just “en solvarm sten”? Den skulle ju lika gärna kunna betyda “sten i hand”, eller “tungt föremål” - om vi nu antar att det är en tung sten. Kanske tror mottagaren att det är stenens form sändaren vill göra honom uppmärksam på, eller dess färg, etc. etc. Antalet möjliga uttolkningar är i själva verket obegränsat, så länge som det inte finns en social konvention som säger någonting om att en solvarm sten av denna form, färg, tyngd etc., lagd i mottagarens hand skall betyda just "en solvarm sten".
883 [Till FK 1:882] Men så snart det finns en sådan konvention har stenen i själva verket redan övergått till att bli en symbol, ett tecken, och vi rör oss inte längre i ett samhälle sådant som det som förutsattes i frågan.
884 Mars 1985 Lidingö [Till FK 1:882] Vi måste också fråga oss om negationer överhuvudtaget vore möjliga i ett sådant symbol-löst “språk”? Hur skulle man kunna överföra ett budskap av formen “Det är inte fallet att a gör det och det” eller “Det är inte fallet att a är P” [formellt kan både typerna av satser alltså återföras på formen “- P(a)”]. Hur skulle jag bära mig åt i ett “språk” där lögnen vore omöjlig, för att visa på vad jag inte gör eller inte är? I varje ögonblick av min tillvaro, vad jag för tillfället än är sysselsatt med, vem eller vad jag än är, finns ju alltid en oändlig mängd saker jag inte gör, en oändlig mängd egenskaper jag saknar. Hur skulle jag kunna få min samtalspartner att inse att det är just det jag inte gör just detta,, att jag saknar just den egenskapen, som jag vill att han skall förstå.
885 [Till FK 1:882] Det står också klart att i ett sådant "språk" inga skilda tempus kunde finnas; endast presens vore möjligt.
886 Mars 1985 Lidingö [Till FK 1:882] Enkla begrepp som 'Ja' och 'Nej' kunde inte heller finnas (huvudskakningar och nickningar är ju också ett slags symboler), och förmodligen vore de ändå obehövliga, ty hur skulle man kunna framställa några frågor på detta "språk"?
887 Mars 1985 Lidingö [Till FK 1:882] Om man överhuvudtaget kunde meddela sig och bli förstådd på detta "språk" skulle man ändå bara kunna "tala" om det som är manifest, om det entydigt påvisbara. Och vad vore det då för mening med att framställa frågor, om det överhuvudtaget vore möjligt?
Kommentarer