[13, rue Rollin (5e) Paris]
815 [Till FK 1:375-377] Troshandlingarna är alltså till för att vittna om Guds existens, och är därför av nödvändighet åtminstone till en del “irrationella” i den meningen att de inte var för sig kan ges en heltäckande rationell förklaring åberopande sig på vissa praktiska ändamål vilka handlingen vore ägnad att fylla. I samma ögonblick vi fann en sådan förklaring skulle troshandlingen upphöra att vara en troshandling och därmed också upphöra att vittna om Guds existens. I samma ögonblick som vi fann en sådan rationell förklaring för varje troshandling skulle vi upphöra att tro. [Jag har en egendomlig déjà vu-upplevelse här. Har jag skrivit något liknande förut någonstans?]
816 [Till FK 1:815] Detta betyder emellertid inte att tron sätts i absolut motsatsställning till förnuftet. Tvärtom ges här en, som jag hoppas, rationell förklaring till varför troshandlingarna inte var och en för sig (detta är viktigt) kan ges en heltäckande rationell-instrumentell förklaring om de skall fortsätta att vittna om Guds existens. Ty hur skulle det som vi “gör ändå” och som vi har all anledning att “göra ändå”, kunna få oss att på allvar ställa oss frågan om varför vi utför dessa handlingar. Om svaret är uppenbart behöver vi ju inte ens ställa oss frågan.
817 Hur skulle det relativa kunna utsäga något om det absoluta?
818 [Till FK 1: 815f] En del av svaret på frågan om varför vi utför troshandlingarna måste alltså vara: Därför att Gud har beordrat oss att utföra dem.
819 [Till FK 1: 815f] Men det räcker inte med att dessa troshandlingar bara är annorlunda än våra vanliga praktiskt-instrumentellt motiverade handlingar. Deras utförande måste också erbjuda ett visst motstånd, de måste ställa vissa krav på oss, tvinga oss till en viss ansträngning, så att vi var gång vi utför dem mer eller mindre tvingas fråga oss: Varför gör jag detta? På samma sätt skall de tvinga den utomstående som ser dem utföras att fråga sig: Varför gör han så? Och därigenom skall de tjäna som en ständigt återkommande påminnelse om denden ende Gudens existens.
820 [Till FK 1: 815f] Dessa handlingar får alltså inte vara sådana att vi utan vidare vänjer oss vid att utföra dem, och sedan utför dem slentrianmässigt, utan att tänka på varför vi utför dem.
821 [Till FK 1: 815f] Återigen tyck vi här finna argument för en rik och komplicerad liturgi. Även användandet av ett särskilt språk för troshandlingarna är till hjälp vid identifikationen av dem som just troshandlingar, handlingar vi utför endast till Guds ära - och inte för att uppnå det ena eller det andra målet. [Kanske begick Luther ett misstag då han översatte Bibeln till tyska? Och kanske hade de ortodoxa judar rätt som motsatte sig återupplivandet av hebreiskan som vardagsspråk, att användas också utanför gudstjänsten.]
Kommentarer