Filosofi eller galenskap - är det frågan? Feyerabend, revolutionen och skapandet [Filosofisk Kalender 1:805-808]

 [13, rue Rollin (5e) Paris]

805  Den “galne”, “efterblivne”, “rubbade” - är det den som fortsätter att fråga också efter det att han nått vad vi i vårt språkspel betraktar som en stoppunkt? Men vad skiljer i så fall filosofen, den kreative, från “galningen”? [Mer konkret: Varför vill jag inte kalla E., med sina ständiga, irriterande frågor utan slut, för filosof?]         

806  Hypotes att undersöka: Kanhända att Feyerabend har helt fel, och rätt på samma gång; kanhända att ett stort antal, kanske rentav flertalet, stora vetenskapliga upptäckter sker genom att man uppfinner en metod under hand för att lösa ett specifikt problem, en metod som senare visar sig kunna generaliseras och appliceras på helt andra problem. Feyerabend skulle då ha rätt i så måtto som själva uppfinnandet / upptäckten inte vägleds av någon speciell, explicit metod. Men han skulle ha fel däri att metodologin inte spelar någon roll. Tvärtom, kanhända att många av de allra största upptäckterna är just upptäckten av en metod för att lösa problem. [Speciellt sannolikt förefaller det vara inom matematiken.]          

807  Tänk om revolutionen i själva verket bara är möjliga i den lilla världen?         

808  Om det är alltså är så att det är hos, eller snarare genom [jmf. FK 1:797, 802] individen, genom det udda, det partikulära, som vi upptäcker det universella, och detta är en oundgänglig insikt för det mesta av den stora konsten (bildkonsten, litteraturen, filmen, teatern etc.) - måste vi då ändå inte tänka oss att Gud, Skaparen, den störste av alla konstnärer, manifesterar sig också genom individer, i partikulära fall, för att synliggöra sin universalitet? Och således skulle Gud manifestera sig i världen, trots allt. [Jmf. FK 1:428, 678. Mot Lars Gustafsson, Wittgenstein och mig själv.]     ADN