[13, rue Rollin (5e) Paris]
795 Maktskifte och pluralism - en nödvändighet; inte därför att makt nödvändigtvis korrumperar i den meningen att den som tidigare var ärlig och hade hedervärda ambitioner plötsligt skulle bli “ond” då han väl nått makten. Nej, därför att den organisation/ det parti / den individ som sitter vid makten länge alltid drar till sig ett koppel av lismare, krypare och karriärister, utan egentlig ideologisk övertygelse - och detta [oavsett] vilken ideologi, vilket parti, vilken organisation eller vilken individ det än handlar om, vare sig man vill det eller ej, och utan möjlighet för den maktägande, som handlar i god tro, att alltid genomskåda dessa karriärister, innan det är för sent. [Från ett samtal med José-Luis Vivas på Bistro Chez Charles, Hotell Continental, Stockholm i januari 1984; en tanke som åter dök upp i medvetandet den 31 augusti i Stockholm och nedpräntades här i Paris.]
796 Ernest Thiel, under påverkan av Nietzsche, gör i en berömd artikel i Aftobladet 1911 en jämförelse mellan Konstnärsförbundet och Svenska konstnärsföreningen, varvid han betecknar vårt århundrade såsom individens århundrade medan det förra seklet tillhörde massan. [Konstnärsförbundet skulle alltså enligt Thiel, såsom en lös sammanslutning av starka individer representera vårt århundrade, medan Svenska konstnärsföreningen var en typisk 1800-talsprodukt. Tillskrivet senare, oktober 2007: Men är det inte slående att just 1900-talet medförde några av de värsta exemplen i historien på kollektivt vanvett: nazismens industriella mördande, Stalins terrorvälde, Kambodjas röda khmerer, och ännu så sent som på 1990-talet Balkankriget, folkmordet i Rwanda]. Det tycks som om det är först nu som vi, mot historiens bakgrund, börjat komma till insikt om detta att det som betyder något i vår tid är just individer och relationer mellan individer. Det är i själva verket på denna nivå som de stora, omvälvande skeendena utspelar sig. Jämför Ettore Scola’s film “Una giornata particolare”. Vad är det som gör denna dag till just en alldeles särskild dag? Det är uppenbarligen inte den stora paraden med Hitler och Mussolini, hälsade av de fascistiska massorna, utan just det omvälvande skeendet i relationen mellan den homosexuelle mannen (Marcello Mastroianni) och den naiva hemslavinnan (Sophia Loren). [Jämför även Ingmar Bergmans “Fanny & Alexander” och betonandet av “den lilla världen” i Gustav Adolfs (Jarl Kulle) tal.]
797 [Till FK 1:796] Varför är det individuella, det partikulära så viktigt i vår tid? Är det inte för att vi i det partikulära lättare får syn på det universella? Det är hos individen, i relationerna mellan individer som de eviga, universella frågorna ställs allra tydligast. Frågor om skuld, lidande , omsorg, avsked, kärlek, död etc. Individens värld, “den lilla världen” är den enda värld som låter sig överblickas, det är den enda värld där människan av idag tillåts vara en ‘uomo universale’.
798 [Till FK 1:796f] Vår tids tragiska “paradox” är väl just detta att ju mer komplicerat samhället blir, ju mer oöverskådlig den stora världen visar sig, desto svårare tycks vi få det att finna oss tillrätta också i den lilla världen - trots att vårt behov av den borde vara större än någonsin. Och om det inte är fråga om någon paradox i egentlig mening,så är det väl just därför att den stora och den lilla världen i själva verket är ömsesidigt beroende av varandra. [Om inte Mussolini hade tagit emot Hitler i Rom just denna dag så hade hemslavinnan och bögen antagligen aldrig träffats, åtminstone inte under de omständigheter som tillåter deras relation att utvecklas såsom den gör.]
799 [Till FK 1:796f] Men om den stora och den lilla världen verkligen är ömsesidigt beroende, har vi då inte rätt, nej en skyldighet att hysa vissa förhoppningar. Ty, om vi bara kunde lära oss att finna oss tillrätta i den lilla världen, vilket ändå borde vara enklare, så kanske vi en dag till slut kunde lära oss att äntligt behärska den stora världen - och göra den beboelig för alla.
800 [Till FK 1:796f] Individen som helheten av hans/hennes [sic!] relationer till andra individer. [Cirkeldefinition?] Ty, utan dessa relationer saknar människan minne [se FK 1:792f], stabila erfarenheter, erkännande etc. etc. Individen konstitueras således som individ först i samspelet med andra individer, det är i relationerna till andra som “individuationen” sker. Och därför saknar enslingen som lever i Arktis faktiskt individualitet. [Tillskrivet senare, oktober 2007: Se också FK 1:229 och min kommentar till Fabian Lindes läsning av Bakhtin 3:140.]
Kommentarer