[Marum, Ljusterö]
780 Är pålitlighet egentligen alltid en dygd? Den som ständigt ljuger, är han inte lika pålitlig som den som alltid talar sanning? - Nej, ändå inte, om vi utgår från att sanningen är en och odelbar. Vi har då en assymetri mellan sanning och falskhet. Ty ljuga kan man göra på i princip hur många olika sätt som helst, och du kan inte veta om den som ständigt ljuger alltid ljuger på samma sätt. - Ja, men den pålitlige lögnaren, är det inte just han som alltid ljuger på samma sätt? pålitlighet, dygd,
781 Den pålitlige, är det inte ofta densamme som den djupt konservative; den som alltid gör vad som förväntas av honom, varken mer eller mindre, den som inte förmår anpassa sig till nya situationer, utan handlar så som han alltid gjort, utan att tänka särskilt mycket på det?
782 - Men vad innebär det egentligen att handla uniformt, om nu detta är karaktäristiskt för den pålitlige? Uniformt med avseende på vad? Verkligheten omkring oss förändras ju ständigt, och även gamla beteendemönster får en ny mening i en ny kontext. Även då det gäller vårt handlande gäller ju att vi måste “byta åsikt för att behålla ståndpunkt”, dvs. vi måste anpassa våra handlingar efter de föränderliga omständigheterna för att vårt totala beteende skall förbli intakt. Ett enkelt exempel: Antag attt den pålitlige har för vana att gå till högmässan i kyrkan klockan11.00 varje söndag. Så beslutar man i den lokala församlingen att förlägga högmässan om söndagen en timma tidigare till kl. 10.00. Den pålitlige är det då den som fortsätter att komma till kyrkan kl. 11.00 varje söndag, fastän högmässan börjar redan kl. 10.00, eller är det den som ändrar sitt beteende med avseende på tidpunkten, och i fortsättningen infinner sig en timma tidgare än förut, till högmässans början? [Men lägg märke till att också i det första fallet har den pålitlige ändrat sitt beteende i så måtto som han upphör att komma i tid till högmässan.] Antag vidare att kyrkan i granförsamlingen fortfarande börjar högmässan kl. 11.00. Den pålitlige har då tre handlingsvägar att välja på, och vilken han än väljer kan han med rätta hävda att hans beteendemönster är uniformt, om än i olika avseenden: Han kan fortsätta att infinna sig kl. 11.00 i sin gamla kyrka, han kan infinna sig kl. 10.00 i sin gamla kyrka och alltså i tid till högmässans början såsom förut och han kan slutligen gå till grannförsamlingens kyrka och där infinna sig i tid till högmässans början kl. 11.00. Och vilket av dessa tre handlingsalternativ han än väljer, nog förtjänar han fortfarande att kalas “pålitlig”? Och alltså behöver inte “pålitlighet”, i betydelsen uniformt handlande, betyda inflexibilitet, så som antyddes ovan.
783 Hur observerar vi egentligen förändring? Kan vi iaktta förändring hos ett objekt annat än med avseende på något annat, något som förblivit oförändrat? Vi säger om en person vi inte träffat på lång tid: - Vad du har förändrat dig! Men hur identifierar vi denna person X som just X, om inte något hos X ändå förblivit oförändrat, något som karaktäriserar X som just X?
784 [Till FK 1:783] Man kunde tänka sig att vi genom observation av ett antal fall av förändring och åldrande hos personer så att säga lärt känna “åldrandets lagar”, hur åldrandet i allmänhet förändrar utseendet hos människor, så att vi vid iakttagandet av X vid den senare tidpunkten t2 så att säga kan extrapolera från X’ utseende vid t2 till hur han/hon måste ha sett ut vid ett tidigare tillfälle t1 då vi också observerat honom/henne. Och så skulle vi genom jämförelsen mellan vår observation vid t1 och den bild av X vid t1 som vi extrapolerat fram kunna identifiera honom/henne som just X. Men frågan är då hur vi först lär oss att identifiera en person X som vi träffar vid två olika tillfällen med ganska stort mellanrum som en och samma person X, innan vi lärt känna “förändringens och åldrandets lagar” och således innan vi lärt oss extrapolera på detta sätt.
785 [Till FK 1:783] Och borde vi inte, om denna “extrapolationsteori” vore riktig, relativt enkelt kunna föreställa oss också hur personer vi aldrig träffat förrän som gamla såg ut som unga? Men detta tycks motsägas av erfarenheten.
786 [Till FK 1:784] Det räcker ju inte heller att, som svar på frågan i FK 1:784 hänvisa till enkel association. Ty, hur skall vi kunna utbilda en tankevana, om det inte finns just några “konstanter” att associera mellan? Kan vi associera mellan helt föränderliga storheter?
787 Dessa “konstanter” behöver dock inte, då det gäller identifikationen av en person, finnas hos personen själv. Man kan tänka sig ett barn somlär sig identifiera sin mormor genom att vid ordet ‘mormor’ associera till en viss person som bor i ett visst hus, där det ser ut på ett visst sätt, där det finns vissa bestämda föremål, och dit man åker en viss väg i bil för att komma dit. Men frågan är då hur barnet lär sig identifiera mormor i en annan omgivning än just denna?
788 Språket är naturligtvis ett förträffligt hjälpmedel vid identifikation av personer. Man kan alltid fråga en person vem han/hon är, man kan hänvisa till tidigare gemensamma upplevelser med den person man tror sig kunna identifiera och få dessa bekräftade av den man frågar, och härigenom kunna identifiera honom / henne som just X. [Men här kommer naturligtvis minnets bedrägliga egenskaper in i bilden också. Det är ju inte alls säkert att, bara för att den tillfrågade personen förnekar en tidigare gemensam upplevelse man hänvisat till, detta inte är den person X man trodde sig kunna identifiera. Det kan ju lika gärna vara så att det är X:s eller ens eget minne som sviktar.] Men innan barnet kommer så långt?
789 Är det rentav så att vi aldrig i själva verket observerar en förändring hos personer, utan att vi bara genom association mellan ‘konstanter’ och jämförelser sluter oss till att en förändring har skett?
Kommentarer