Om "estetisk nihilism" - Mathlein & Tännsjö, Filosofisk Tidskrift 2/84 [Filosofisk Kalender 1:762-765]

 [Pontonjärgatan 33, Kungsholmen]

762     “Orsakerna till lustupplevelsen är i själva verket helt irrelevanta ur värdesynpunkt, hur viktiga de än må vara ur andra synpunkter.” [Mathlein & Tännsjö ; Estetisk nihilism,  Fil. Tidskrift 2/84, s. 10]  - Men,  antag att vi, som ovan sägs, har en person som njuter av tanken eller åsynen av andras lidande, utan att själv orsaka något lidande. Antag vidare att vi har en moralisk norm som säger att man bör sträva efter att minimera lidandet i världen. Personer som njuter av att andra plågas, utan att själv orsaka andras lidande, kommer dock knappast att vara disponerade att ingripa för att förhindra andras lidande, och alltså inte heller att handla i enlighet med vår norm. Bör vi då inte, i konsekvens med normen, söka tala dessa personer “till rätta” och få deras njutning att inrikta sig mot mer konstruktiva mål?

763    [Till FK 1:762] Frågan är alltså om man [såsom Mathlein& Tännsjö tänker sig ; Estetisk nihilism,  Fil. Tidskrift 2/84] kan frikoppla frågan om orsak till lustupplevelser från frågan om lidandet; om det är rimligt att föreställa sig ens möjligheten av att allt annat vore lika, även lidandet, vare sig [det] funnes personer som njöt vid blotta tanken eller åsynen av andras lidande eller ej.

764    [Till FK 1:762f; Mathlein& Tännsjö; Estetisk nihilism,  Fil. Tidskrift 2/84] Härav ser vi också att normen att minimera lidandet i världen kan komma i konflikt med den utilitaristiska normen att maximera lusten. T antag att det fanns några perversa personer som a) fann en sådan njutning i andras lidande att den kvantitativt & kvalitativt [vi bortser här från utilitaristernas eviga dilemma, beträffande det hur man mäter lust] överträffade världens samlade lidande, men b) att det lidande dessa personer skulle tillfogas om de berövades sin njutning vore marginellt i förhållande till den totala minskning av lidandet som skulle bli följden om resten av befolkningen befriades från sitt lidande. För utilitaristen vore då a) ett önskvärt tillstånd, men minimalisten skulle självklart eftersträva b). 

765    [Till FK 1:762f; Mathlein& Tännsjö; Estetisk nihilism,  Fil. Tidskrift 2/84] Konflikten tyck inte heller kunna lösas genom att man inför en auxiliär norm som säger att lusten skall vara någorlunda jämnt fördelad över befolkningen. Ty antag istället att så gott som hela befolkningen fann stor njutning i några enstaka personers intensiva lidande, återigen så att det totala måtte av lust översteg det totala måttet av lidande, men att det totala mått av lidande som skulle uppstå om majoriteten av befolkningen berövades denna sin njutning och således de förut intensivt lidande personerna befriades från sitt lidande ändå underskred det förra måttet av lidande. Konflikten mellan utlitaristen och “minimalisten” skulle således kvarstå, trots den rättvisare fördelningen. Det synes som om denna konflikt kan lösas endast genom ett antagande om att lidandet ökar i exakt samma grad som människor berövas sin lust. Men ett sådant antagande motsäges väl ändå av erfarenheten?