Касательно Базарова: nihilismens eller utilitarismens osägbara grundvalar? [Filosofisk Kalender I:730-732]
730 [Kasatel’no Bazarova.] - Är “nihilismen” överhuvudtaget en möjlig
ståndpunkt? Kan man utan motsägelse påstå sig inte tro på några som helst
allmänna principer? Har man inte redan genom detta påstående indirekt antagit
en princip? Antag att du formulerar dig så att du vid bedömandet av en handling,
ett skeende etc. alltid tar ställning på nytt i varje enskilt fall, utan att ta
hänsyn till någon allmän princip. Men har du inte just härigenom formulerat en
princip, principen “att alltid ta ställning på nytt i varje enskilt fall”?
[Generaliseringens nödvändighet!] Eller kan du finna en annan formulering av
ditt avståndstagande, som inte rymmer denna motsägelse?
731 -
Men kanske resonerar du så att “nihilismen”, en verklig motsägelsefri nihilism,
trots allt är möjlig, men att den nödvändigtvis leder till fullkomlig
passivitet. Nihilisten [protiv Bazarova!] tvingas avstå från att fälla omdömen,
och därmed också från att handla [som om detta vore möjligt]. - Men varifrån
denna nödvändighet? På vad grundar du din slutsats, om inte på någon slags
generell princip?
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
731[b] [Ursprungligen placerad efter 732[a]]: Och analogt för den stränge
utilitaristen, som säger sig bara se till vad nyttan bjuder. Han står förvisso
inte svarslös om du frågar honom vilken nytta och för vem, han står redan
färdig och erbjuder dig genast sina lustmaximeringskalkyler. Men om du då
[samtidigt som du förskonar honom från alla svårigheter som rör själva kalkylen
och definitionen av maximal lust] frågar honom varför just denna maximala lust
är värd att befordra, så står han svarslös. [Ty han kan ju inte hänvisa till
nyttan igen utan att hamna i en “vicious circle”.]
732 Kvarstår ändå möjligheten att nihilistens
ståndpunkt vore “osägbar”, men ändå fullt rimlig. Dvs. att den vore en slags
omedelbar livshållning, som man kan anta eller inte anta, utan att förklara vad
den innebär, och utan att ange några skäl för varför man antagit denna
livshållning.
- Men kan man inte möta Wittgenstein med Wittgenstein här, och genom “det
pragmatiska argumentet” peka på att nihilisten ändå handlar som om han ändå
trodde på sina principer? [Fast kanske detta vore att “beg the question”, då
man ju i varje samling datapunkter och i varje handlingsmönster alltid kan
finna någon regelbundenhet?]
Kommentarer