Ingemar Hedenius. (Uppsala, 1958)
Foto: Gunnar Sundgren
733 Modet att våga tro på livets mening, och på Gud! Den sanna gudstron är inte och får inte vara någon tröstnapp. Och kan det inte, tvärtom, vara så att tanken på livet såsom meningslöst ibland kan tjäna just som en tröst för den gudlöse, åtminstone för den som någon gång känt att han “kastat bort sitt liv”? Ty om livet verkligen vore meningslöst, så fanns det ju ingenting sådant som att kasta bort sitt liv. Då spelade det ju ingen roll vad vi toge för oss för. Men om livet har en mening, om det finns en Gud - måste vi då inte söka finna denna mening, har vi då inte ett ansvar att verkligen göra något av det liv, som vi har fått som gåva? Och därför krävs det mod att tro, mod att ta på sig det ansvar som tron för med sig. [Mot missuppfattningen att den ståndpunkt som en Sartre, eller en Hedenius intar skulle vara så mycket djärvare än den troendes.]
734 Och därför gör den icke-troende rätt då han ser med skepsis på dessa förmätna troende [präster & pastorer i kristna, statliga och icke-statliga, samfund] som gör tryggheten till något slags huvudargument för tron. [Och är det då konstigt att sekulariseringen är så stor i detta land. Vi har ju redan socialförsäkringar för att ta hand om sådant!] Den sanna gudstron rymmer både osäkerhet och trygghet, glädje och förtvivlan, kravlöshet och tungt ansvar - alldeles såsom livet självt. Att våga tro är att våga leva, att ta sitt liv på allvar.
Kommentarer