Verkligheten som helhet, underkastad dialektisk förändring. Men betyder inte det att man ibland måste vara “konservativ” för att vara revolutionär? Att slå vakt om och bevara vissa gamla institutioner och traditioner [sådana som förtjänar att försvaras då de fyller en angelägen funktion i samhället & då de inte kränker den mänskliga värdigheten], vilka “normalt” betraktas som “démodé” - är inte det i själva verket en sant revolutionär handling? Visar man inte därigenom i själva verket en stor handlingskraft och beslutsamhet att “ta itu med verkligheten” och inte låta utvecklingen rulla på alldeles av sig själv? Och det revolutionära ligger framför allt i detta, att dessa gamla institutioner och traditioner i den förändrade verkligheten,, i den nya kontexten får en ny mening - en mening som vi på förhand kanske inte alltid ens kan förutse. Och så kan det hända sig att viii genom vår “konservatism” i vissa bestämda avseenden de facto åstadkommer en större, mer omstörtande förändring, än om vi bara motståndslöst surfar med på trendvågorna. [Apropos riksradioledningens planer att lägga ned “Opp Amaryllis” och deras kvasirevolutionära försvar härför.]
Kommentarer