[Orionstigen 4, Lidingö]
852 Gud som målet för våra icke mål-inriktade handlingar.
853 [Efter Tarkovskijs “Nostalgia”:] - Dåre kallar vi ofta den vars handlingar tycks sakna rationella motiv. Med en rationell handling förstår vi en målinriktad handling som, givet ett visst mål M, syftar till att uppnå M. Dåren framstår som dåraktig antingen därför att hans handlingar förefaller helt sakna mål, eller därför att de uppenbarligen, dvs. enligt den i det givna samhället allmänt tillgängliga bakgrundskunskapen, inte utgör medel för uppnåendet av de mål de antas syfta till. Dåre är den som alltid handlar icke-instrumentellt. Och således skulle dåren vara den störste gudssökaren av oss alla? Och samtidigt den störste konstnären, den störste älskaren, den störste visdomskonstnären? [Tillskrivet senare, feb. 2008: Det tydligaste exemplet är sannolikt naturligtvis Dostojevskijs “Idiot”!]
854 Märk väl att då vi säger att den sanna konsten är icke-instrumentell detta inte innebär att ett ställningstagande för “l’art-pour l’art”. Ty även den konst som endast strävar efter att framkalla estetisk njutning är naturligtvis instrumentell.
855 Det befriande i gudstjänsten, ligger inte det just i dess icke-instrumentella karaktär?
856 “Men bönen då, är inte den ett typexempel på en instrumentell handling? Den som ber framställer vissa önskemål, och han väntar sig väl ändå att bli bönhörd? Varför skulle han annars be?” - Nej, jag ville svara: Den sanna bönen är ingen kravframställan. Den innebär snarare ett utlämnande av sig själv, ett erkännande av en makt som står över vår. Verklig innerlig bön är alltid villkorslös. Enligt vår tro är Gud allvetande; Han behöver således inte lyssna till våra böner för att få kännedom om våra önskemål och våra behov. Den som ber enbart i förhoppningen om att få vissa önskemål tillgodosedda slösar alltså bort sin tid.
857 Vi kan inte säga att människan har behov av det icke-instrumentella, ty då vore det genast instrumentellt.
858 Det icke-instrumentella är osägbart. Det icke-instrumentella är Gud.
859 Den som använder sig av gudsbegreppet för att uppnå vissa syften (politiska, ekeonomiska etc. har alltså redan härigenom fjärmat sig från Gud. [Tillskrivet senare, 2025-10-19. Jmf. också Fädernas tänkespråk / Pirqe Avot 4:7 " ... Gör henne (Läran) icke till en krona att pråla med och icke till en spade att gräva med, ..."]
860 [Till FK 1:859] Härav också detta: Gud är inte alltings mening. [Ty det som utgör någots mening, får genast själv en mening, ett syfte som gör att det kommer att tjäna som instrument; syftet att tillhandhålla detta första någots mening. Och härav ser vi också hur gudsbegreppet har kommmit att missbrukas för att söka förklara det oförklarliga, försvara det oförnuftiga och konservera det bestående.] Gud är tvärtom det enda absolut meningslösa som finns. Gud som negation av världen. Gud som Frågan, snarare än Svaret.
861 [Till FK 1:860] Men Gud säger till oss: Ge världen en mening! [Och Han ger oss i Torah också vissa förslag och riktlinjer att hålla oss till.] Därför har han också utrustat oss med en fri vilja.
Kommentarer