721 Verkligheten är inget som ligger färdigt; den är ingen fix storhet som kan beskrivas sådan den är. Verkligheten är överhuvudtaget inte någonting som är, - verkligheten bliver ständigt, befinner sig evigt i vardande. Och därför kan det inte heller, inte ens med det mest “realistiska” program, vara litteraturens, konstens eller vetenskapens uppgift att “beskriva verkligheten sådan den är”. Konsten, litteraturen och vetenskapen måste istället ha till uppgift att hjälpa oss att se verklighetens vardande, och detta vardande sker också genom konsten, litteraturen & vetenskapen.
722 Och om vi således måste anta en “instrumentalistisk” syn på
litteraturen, konsten och vetenskapen, så räcker det uppenbarligen inte att
säga att matematiken måste ha sin mening utanför matematiken [Wittgenstein],
utan man måste säga allmänt att meningen hos varje rörlig del av verkligheten
[och varje del av verkligheten är rörlig, liksom verkligheten själv], såsom
konsten, litteraturen & vetenskapen, måste ligga utanför den själv. Men för
att vi inte skall råka in i en oändlig regress, måste vi då inte antaga
existensen av något som ligger utanför allt annat, och i vilket allt slutligen får sin mening. Och detta “något”
kunde man mycket väl kalla Gud. [ - Det klassiska gudsbeviset med hänvisning
till “den orörliga röraren” (Aristoteles) eller “causa prima” i modern
tappning.]
723 [Ryskan är ett intressant språk också ur den synpunkten att man här
tydligare än i många andra språk ser de intima sambanden mellan grammatik och
semantik, form och innehåll.]
724 [Till FK 1:720] Och om Gud skapade människan som en gåta och till
sin avbild, bör då inte människan då hon skapar bilder av sig själv göra dem
gåtfulla? Och därför är Vasaris porträtt av Lorenzo il Magnifici i själva
verket en bild som är religiös i en mycket djupare bemärkelse, och därför så
mycket mer fängslande, än alla dessa helgonbilder där personerna belyses som av
ett förklarat skimmer.
Kommentarer