685 Satsen “The author of Waverley was Scotch”
skall alltså enligt Russel analyseras:
$x(W(x) & "y(W( y) É y = x) & S(x))
Men här uppträder ju ‘Waverley’ som ett predikat, symboliserat
genom W, och kan alltså, enligt Russels modell inte vara ett ‘logically proper
name’. ‘Waverley’ bör därför i satsen ovan vara ekvivalent med en annan bestämd
beskrivning; en beskrivning som i sin tur kan tänkas innehålla termer ekvivalenta
med ytterligare andra bestämda beskrivningar osv. ad infinitum. Men blir det då
inte obegripligt hur vi överhuvudtaget kan förstå en sats som den ovan,
om nu Russels analys är riktig? [Min fråga till Paul Needham. Och jag kan inte
hjälpa att jag finner svaret att komplexiteten inte är något avgörande
motargument en smula otillfredsställande.]
686 Det
tycks, således, som om vi inte kan uttala oss affirmativt om meningslösheten av
en sats. Ty vi uttalar oss affirmativt bara då vi har förstått någonting. Och
för att påstå någonting om satsens innehåll måste vi då inte ha förstått
satsens mening? [JMf. FK 1:681]
687 ‘Meningslösheten’
hos en sats är av nödvändighet hypotetisk. Den är ett tecken på att vi inte har
förstått. *
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
*690[a] Dvs. den enda gång vi “meningsfullt” kunde tala om meningslösheten hos
en sats vore då vi sa: “Jag förstår inte. Måhända är den ‘meningslös. [Jmf.
nedan FK 1:692].
688 “Men
finns det då inte också en formell meningslöshet hos satsen, en som vi inte
behöver förstå någonting av satsens innehåll för att kunna bejaka?” - Och denna
‘meningslöshet’ skulle, förmodar jag, bero av det att satsens struktur inte
överensstämmer med den ‘allmänna strukturen’ hos satser i vårt språk? Men
vilken är denna ‘allmänna struktur’? [Den är i alla fall inte, som vi har sett,
“Det förhåller sig så och så”.]
689 December 1983 Stockholm “Nej
men låt oss istället säga att satsen inte är uppbyggd enligt reglerna för vårt
språkspel, och därför på formella grunder [är] meningslös.” - Nå, vilka regler
har du i åtanke? Också en regel som säger
t.ex. att abstrakta substantiv inte får prediceras med färgadjektiv?
Därmed skulle du ju “på formella grunder” utdöma metaforen som ‘meningslös’,
och således legitimera icke-förståelsen av poesi [och inte bara den
hallstämplade lyriken, men också sägner, gåtor, lekar, berättelser - poesin i
vardagsspråket]. Ja, du skulle på förhand utdöma varje försök att förstå poesi
som just ‘meningslöst’ - dvs. om du inte istället valde att krympa din estetik
till ett knappnålshuvud. meningslöshet,
förstå, innehåll, form, sats, poesi, regler, språkspel, vardagsspråk, metafor,
estetik, ADN
690[b]
Låt oss istället antaga att vi verkligen kunde avgränsa en grupp av regler i
vårt språkspel, med hänvisning till vilka vi sedan kunde säga att en sats som
bröt mot dessa regler [man kunde t.ex. tänka sig en sådan regel som sade att en
sats i vårt språk inte får bestå av endast konjunktioner och prepositioner] var
‘meningslös på rent formella grunder’. Men varför här alls längre tala om
‘meningslöshet’; ja, varför ens längre tala om en ‘sats’? Vore det inte mera
träffande att tala om en ‘icke välbildad formel’, enligt reglerna för vårt
språkspel?
691 Och
om vi ändå kvarhöll termerna ‘meningslös’ och ‘sats’, vore då ‘meningslösheten’
något som tillkom ‘satsen’, såsom en egenskap hos ‘satsen’? Vore det då inte
snarare en egenskap hos regelsystemet, den att det gjorde vissa satser
‘meningslösa’?
692 [Till
FK 1:690] Och det skulle då betyda detsamma som: “Jag förstår inte. Måhända är
den obegriplig.” Ordet ‘måhända’ [vi kunde också använda ‘kanske’] är här
viktigt. Det är mer än ett understatement, mer än en trivialitet då man hävdar:
“Vi kan inte med säkerhet uttala oss om det vi inte förstår.” Åtminstone inte
om man därmed också vill hävda att vi inte heller med säkerhet kan uttala om
vad vi kommer att förstå eller inte förstå, om vad som överhuvudtaget kan
förstås.
Kommentarer