625 [Till Dag Prawitz, “ABC i symbolisk logik”, vol. 1, s. 3] - Hur kan en logisk slutledning utöka vårt vetande? Måste då inte också logiska slutledningar vara en form av “conceptstretching”? Och i så fall är det inte en gång för alla bestämt vad som är en logisk slutledning.
626 “Det främsta skälet till att vi inför logiska symboler är just att vi vill befria oss från variationen i de vanliga ordens betydelse.” [Dag Prawitz, “ABC i symbolisk logik”, vol. 1, s. 15] -Dvs. vi vill söka skapa ett språk där meningen hos de enskilda termerna inte är kontextbunden. Men är detta möjligt? “Genom att skriva konnektiven med särskilda symboler kan vi fasthålla en speciell betydelse hos dem ...” [ibid., min emfas]. - Men är då inte också de bokstäver varmed vi vanligen skriver konnektiven en slags “särskilda symboler”?
[Tillskrivet senare, mars 2006: Nej, det finns inga magiska tecken som skulle vara immuna mot begreppstänjning. Även de logiska tecknen får sin mening genom en konvention, genom en viss överenskommen begränsning av deras användning.]
627 ‘The logical must’: “Det måste vara så, det kan till och med en maskin inse!” - Men att en maskin “inser” det kan ju inte vara något bevis för att det måste vara så. På sin höjd är det ett bevis för hur inskränkt maskinens “tänkande” är, att den inte kan “se” någon annan möjlighet.
628 Sarsen “Du kan, om du vill” - har den verkligen den logiska formen: Du vill ? Du kan? [Dag Prawitz, “ABC i symbolisk logik”, vol. 1, s. 40f] Det vill säga, måste vi inte fråga oss vad vi vanligtvis menar med en sådan sats, vad vi använder den till? Och vill vi då verkligen säga att blotta viljan är ett tillräckligt villkor för det att “du kan”? Förutsätter vi inte redan en massa saker här, som att den vi talar till verkligen har den psykiska och fysiska förmågan att utföra handlingen, och menar vi inte att nu är det bara viljan som saknas? Och i andra fall kanske vi fäller yttrandet som en uppmuntran bara, samtidigt som vi vet att det krävs mycket mer än bara vilja för att den tilltalade skall kunna utföra handlingen. Men därmed behöver det ju inte vara så att vi medvetet ljuger. Vi kanske bara menar att viljan är avgörande för att flera av de andra villkor som är nödvändiga för kunskapens realiserande ska kunna uppfyllas.
629 Och om logiken inte kan “ta hänsyn till” hur vi vanligen använder språket, vad ska vi då med logiken till?
630 [Till FK 1:629] Därför måste vi också fråga oss med vilken rätt man säger att en transformering av en vanlig sats i vårt språk till en satslogiskt analyserad sats utgör en , om så bara “en möjlig precisering av den ursprungliga satsen” [Dag Prawitz, “ABC i symbolisk logik”, vol. 1, s. 47. Min emfas.] Jag ville säga att det lika ofta rör sig om en möjlig förvanskning av den ursprungliga satsen. Ja, frågan är om vi ens bör tala om en “transformering” av den ursprungliga satsen. [Ty, uttrycket ‘transformering’ ger ju sken av att vi besitter en uppsättning allmänna transformationsregler enligt vilken transformationen äger rum. Men kan det överhuvudtaget finnas några generella regler som fyller en sådan funktion, när vi har att göra med den i hög grad kontextbundna innebörden av språkliga uttryck?] Borde vi inte snarare tala om en deformering?
Kommentarer