[Om översättandets problematik] “- Så kan man inte säga på svenska! Det finns ingen sådan
metafor där. Du måste hitta ett likvärdigt uttryck!” - Men om det inte finns något “likvärdigt
uttryck” heller? Och varifrån kommer metaforerna? Är det inte typiskt just för åtminstone
den skönlitterära textenatt skapa sina egna, nya metaforer? Och är det ens säkert att om du,
för att ha något att hålla dig till, införde den regeln att översätta kollektiva, språktypiska
metaforer med ‘likvärdiga uttryck’ i det andra språket och bara då det gäller individuella,
nyskapande metaforer översätta i det närmaste ordagrant - om du alltså iinförde en sådan
regel, att den då skulle visa sig användbar? Ty, förutom detta att det kan vara ytterligt svårt
att avgöra vad som verkligen är ett “likvärdigt uttryck”, om det överhuvudtaget finns något
sådant; har du en sådan överblick över språket - de båda språken - att du säkert kan bedöma
huruvida den kollektiva metaforen verkligen är språktypisk här, eller om den kanske i denna
kontext används på ett individuellt, nyskapande sätt. [Tillskrivet senare, april 2006: “den
kollektiva metaforen”, det är väl ofta det som vi kallar “idiomatiska uttryck”. Men genom
litteraturen blir ju också den “individuella”, nyskapande metaforen kollektiv egendom, såsom
Tranströmers berömda buljongtärning. Jmf. också Pasternak om metaforen (i Okhrannaja
gramota), såsom funnen / upptäckt i naturen, snarare än skapad av poeten, som bara
reproducerar sitt naturfynd i konsten (P 1931:174).
metafor där. Du måste hitta ett likvärdigt uttryck!” - Men om det inte finns något “likvärdigt
uttryck” heller? Och varifrån kommer metaforerna? Är det inte typiskt just för åtminstone
den skönlitterära textenatt skapa sina egna, nya metaforer? Och är det ens säkert att om du,
för att ha något att hålla dig till, införde den regeln att översätta kollektiva, språktypiska
metaforer med ‘likvärdiga uttryck’ i det andra språket och bara då det gäller individuella,
nyskapande metaforer översätta i det närmaste ordagrant - om du alltså iinförde en sådan
regel, att den då skulle visa sig användbar? Ty, förutom detta att det kan vara ytterligt svårt
att avgöra vad som verkligen är ett “likvärdigt uttryck”, om det överhuvudtaget finns något
sådant; har du en sådan överblick över språket - de båda språken - att du säkert kan bedöma
huruvida den kollektiva metaforen verkligen är språktypisk här, eller om den kanske i denna
kontext används på ett individuellt, nyskapande sätt. [Tillskrivet senare, april 2006: “den
kollektiva metaforen”, det är väl ofta det som vi kallar “idiomatiska uttryck”. Men genom
litteraturen blir ju också den “individuella”, nyskapande metaforen kollektiv egendom, såsom
Tranströmers berömda buljongtärning. Jmf. också Pasternak om metaforen (i Okhrannaja
gramota), såsom funnen / upptäckt i naturen, snarare än skapad av poeten, som bara
reproducerar sitt naturfynd i konsten (P 1931:174).
Kommentarer