619 [Till Gunnar Eriksson, “Om idealtypbegreppet i idéhistorien”:] - Jämförelse som grund för identifikation. Ja, men ibland kan det således vara nödvändigt att vi själva konstruerar våra jämförelseobjekt såsom “idealtyper, för att identifikaion överhuvudtaget skall bli möjlig, och för att den skall bli så noggrann som möjligt. Ty, allting låter sig inte jämföras med allt, och det som ändå låter sig jämföras med något, låter sig måhända bättre jämföras med något annat, dvs. vi uppnår genom denna andra jämförelse en större precision vid identifieringen.
620 [Till FK 1:619] Men måste jag då inte också fråga mig, om någonting och i så fall vad som skulle hindra eremiten som vetenskapsman från att själv konstruera sina jämförelseobjekt? [Tillskrivet senare, mars 2006: jmf. min artikel i Häften för Kritiska Studier1984 nr. 2!]
621 [Till FK 1:620] Kunde inte eremiten t.ex. skapa en mångfald olika teoriér avsedda att lösa ett och samma problem, och sedan genom jämförelser avgöra vilken av dem som förefaller mest plausibel, vilken som visar sig mest användbar? Jo, men hur skall han kunna, och kan han ens hysa någon strävan, att tillförsäkra sig om att den teori han slutligen väljer också är den som har det största tillämpningsområdet mer allmänt (‘socialt’) sett? Och är det så säkert att de problem han ställer sig inför och ställs inför också är de problem som vi bedömer som viktiga, och därmed värda vetenskaplig uppmärksamhet? Ty, också problemen, de viktiga problemen lär vi oss urskilja genom jämförelse. Och de verkligt viktiga problemen är ofta inte de som vi själva “konstruerar” utan de som verkligheten själv ställer oss inför.* Eremiten, som lever i sin egen, ytterligt begränsade verklighet, riskerar att aldrig ens ställas inför dessa problem.
-------------------------------------------------------------
*I en viss mening är det naturligtvis vi som “konstruerar” alla problem, genom vårt sätt att formulera dem. Men man kan ändå, genom jämförelse, urskilja sådana problem som det m.a.p. vårt kollektiva överlevande och välbefinnande (inkl. tillfredsställandet av vår allmänna nyfikenhet) är nödvändigt för oss att lösa
622 Vi identifierar föremålen bl.a. genom deras längd och storlek. Och längden och storleken genom mätning, dvs. genom jämförelse med något slags måttstock.
623 Och grunden för vår vetenskap, liksom för mänsklig kommunikation överhuvud, är den att vi alla [åtminstone inom en viss kulturkrets, ett visst samhälle] mäter med samma mått. [Måste man inte vara överens om något för att överhuvudtaget kunna vara oense, för att kunna identifiera differentieringspunkten? Ty, om det funnes något sådant som en absolut oenighet så skulle ju de som på detta sätt var oeniga inte ens kunna kommunicera med varandra. Och hur skulle de då kunna veta att de var oeniga?]
624 “Men finns det då inte en ‘objektiv oenighet’, en som är oberoende av den mänskliga kunskapen?” - Frågan gäller inte ‘existensen’ av ett sådant begrepp [dvs. huruvida begreppet ‘objektiv oenighet’ har en reell referens], utan hur vi använder begreppet ‘vara oense med’. Har det överhuvudtaget någon mening för mig att säga att jag är oense med människor vars meningar och åsikter jag inte känner och inte skulle kunna förstå? Oenighet, liksom enighet, uppstår först i mötet mellan människor.
Kommentarer