[Pontonjärgatan 33, Kungsholmen]
634 Varför är den gemensamma kollektiva döden, utsikten av ett möjligt totalt utslocknande av allt mänskligt liv, så mycket mer skrämmande än vår egen vissa individuella död? [Eller den borde åtminstone vara det för de flesta. För solipsisten är det, däremot, naturligtvis inte så. Med solipsisten utslocknar ju alltid ett universum. Och härigenom visar det sig också att solipsismen vore oduglig som grund att bygga en fredsrörelse på idag.] Är det inte i själva verket därför att vår självbevarelsedrift är så stark, att den är “transcendent” i förhållande till vår egen vissa död? Vad kan väl vara mer skrämmande än att stå inför utsikten att dö utan att lämna något som helst spår efter sig, eller om där ändå skulle finnas några spår, att det inte funnes någon kvar som kunde tyda dem, “läsa” dem? Min död är min! Jag vill inte dela den med andra. Ty, endast i förvissning om att jorden och dess innbyggare inte dör med oss, med mig och mig och mig, kan vi sekulariserade små kryp till någon del förlika oss med döden. Att dö, men ändå leva kvar; i minnen, i konstnärliga verk av olika slag, i traditioner och riter, i gravsmyckningar vi aldrig skall förnimma, i konstfulla spiraler av nukleinsyror.
635 [Till FK 1:634] Härigenom visar det sig, återigen, att självbevarelsedriften inte är något att “skämmas över”, inte nödvändigtvis behöver vara fundamentet för en hänsynslös egoism som skulle ha funnits hos oss sedan vår arts begynnelse. Självbevarelsedriften är i själva verket en socialisationsfaktor. Och alltså inte bara därigenom att vi, redan tidigt i vår arts historia, funnit att våra chanser att överleva - både individuellt och som art - är betydligt större om vi samarbetar människor emellan; utan således också därigenom att vi är beroende av andra människor för våra möjligheter att “leva vidare” efter vårt eget individuella utslocknande - och därmed för våra möjligheter att att, medan vi ännu är i livet, lära oss uthärda tanken på detta utslocknande.
636 [Till FK 1:634] Mer precist, till någon del i överensstämmelse med vad som sagts ovan [FK 1:40ff. Men nog gjorde jag mig skyldig till några sofismer i FK 1:53-54.]: Vi är beroende av andra människor för att överhuvudtaget ges möjlighet att vara döda, att “deltaga” i dödens process. [För möjligheten av döendets process, dvs. för det att den överhuvudtaget skall kunna äga rum, är vi däremot inte på samma sätt beroende av andra. Men naturligtvis blir denna process mycket lättare för oss att genomleva genom den omsorg och den omtanke som andra människor visar oss så länge processen pågår. Och genom denna omtanke, det kärleksbevis den utgör för oss, inges vi också förhoppningar om att våra möjligheter att leva vidare genom döden kommer att realiseras, dvs. att vi kommer att bli ihågkomna.]
637 [Till FK 1:636] Måhända borde jag söka rensa upp i den begreppsdjungel som här vuxit upp genom att istället säga att döendets process är den process som leder fram till och igångsätter döden som process, och härifrån skilja blotta ‘utslocknandet’ av livet, som inte automatiskt leder fram till döden - i den mening detta begrepp givits här. Men då skulle förstås en del av det som ovan sagts behöva revideras på åtskilliga punkter.
638 [Till FK 1:634] [Man kan i detta sammanhang också fråga sig vad det är i Tom Lehrers visa “Cause we all go together when we go” som gör satiren så verkningsfull - och vad är det som gör att vi överhuvudtaget uppfattar den som en satir, som ironi.]
Kommentarer