641
Det finns således “begreppstänjningar” som är plausibla, och sådana som är mindre plausibla, t.ex. med
avseende på den begrepssekonomi vi ofta eftersträvar inom vetenskapen. [Begreppsekonomi
får dock inte bli något självändamål, det är endast en heuristisk princip som kan vara
användbar i syfte att uppnå en så enkel, dvs. klar och begriplig beskrivning av verkligheten
som möjligt. Men ibland kan vi ju för att uppnå samma mål av verkligheten själv tvingas att
tillämpa den rakt motsatta principen och istället förmera begreppen avsiktligt, hellre än att
under samma begrepp söka tränga in så stort innehåll (både kvalitativt och kvantitativt,
betydelse och referens), som möjligt.]
avseende på den begrepssekonomi vi ofta eftersträvar inom vetenskapen. [Begreppsekonomi
får dock inte bli något självändamål, det är endast en heuristisk princip som kan vara
användbar i syfte att uppnå en så enkel, dvs. klar och begriplig beskrivning av verkligheten
som möjligt. Men ibland kan vi ju för att uppnå samma mål av verkligheten själv tvingas att
tillämpa den rakt motsatta principen och istället förmera begreppen avsiktligt, hellre än att
under samma begrepp söka tränga in så stort innehåll (både kvalitativt och kvantitativt,
betydelse och referens), som möjligt.]
642
Effekten av en sådan implausibel begreppsexpansion är ofta nog ett att begreppet sprängs sönder, dess
gräns mot näraliggande begrepp blir godtycklig och det blir då odugligt som instrument för
beskrivning. Och är det inte just detta vi kan iakttaga hos t.ex. Johan Asplund [i “Teorier om
framtiden”, kapitlet “Utkast till en heuristisk modell för idékritisk forskning”. Samma
fenomen uppträder möjligen också hos Kuhn med hans paradigm-begrepp, och i min egen
“Primärkonceptioner och deras roll i vetenskapen: exemplet Freud” med begreppet
‘primärkonception’]; hur hans begrepp ‘tankefigur’ genom de bestämningar som Asplund
oavbrutet tillför det plötsligt explodderar och blir alldeles obestämt [ingen kommer undan
dialektiken!], gränsen mot diskurs-begreppet blir helt godtycklig. Ty, likaväl som att säga att
tankefiguren ‘barndom’ (kartlagd av Ariés) är komplex och innfattar sådana föreställningar
som vekhet, sårbarhet, enfald, oskuld & änglalikhet, men också härdighet, dristighet,
försigkommenhet & oregerlighet, likaväl skulle man ju kunna hävda [att] detta är
bestämningar som tilldelats ‘barndomen’ i olika diskurser över tankefiguren ‘barndom’. [Ja,
vore det inte rimligare, dvs. vore det inte förenat med en högre grad av begriplighet och
klarhet i framställningen, att helt enkelt tänka sig att en tankefigur utvecklas olika, tillägnar sig
olika bestämningar i olika diskurser och under olika basala förhållanden - något som inte
tydliggörs i Asplunds modell där tankefigurerna själva alltid uppträder som förmedlande.]
Effekten av en sådan implausibel begreppsexpansion är ofta nog ett att begreppet sprängs sönder, dess
gräns mot näraliggande begrepp blir godtycklig och det blir då odugligt som instrument för
beskrivning. Och är det inte just detta vi kan iakttaga hos t.ex. Johan Asplund [i “Teorier om
framtiden”, kapitlet “Utkast till en heuristisk modell för idékritisk forskning”. Samma
fenomen uppträder möjligen också hos Kuhn med hans paradigm-begrepp, och i min egen
“Primärkonceptioner och deras roll i vetenskapen: exemplet Freud” med begreppet
‘primärkonception’]; hur hans begrepp ‘tankefigur’ genom de bestämningar som Asplund
oavbrutet tillför det plötsligt explodderar och blir alldeles obestämt [ingen kommer undan
dialektiken!], gränsen mot diskurs-begreppet blir helt godtycklig. Ty, likaväl som att säga att
tankefiguren ‘barndom’ (kartlagd av Ariés) är komplex och innfattar sådana föreställningar
som vekhet, sårbarhet, enfald, oskuld & änglalikhet, men också härdighet, dristighet,
försigkommenhet & oregerlighet, likaväl skulle man ju kunna hävda [att] detta är
bestämningar som tilldelats ‘barndomen’ i olika diskurser över tankefiguren ‘barndom’. [Ja,
vore det inte rimligare, dvs. vore det inte förenat med en högre grad av begriplighet och
klarhet i framställningen, att helt enkelt tänka sig att en tankefigur utvecklas olika, tillägnar sig
olika bestämningar i olika diskurser och under olika basala förhållanden - något som inte
tydliggörs i Asplunds modell där tankefigurerna själva alltid uppträder som förmedlande.]
Kommentarer