556 “L’absurde, c’est la raison lucide qui constate ces limites.” [Camus, Le mythe de Sisyphe, s. 71; om det absurda hos de existentiella tänkarna (Kierkegaard, Chestov, Husserl)] - Ja, varför inte egentligen? Men då vore människan, den klarsynta människan också dömd att leva med det absurda. Och detta absurda vore då i själva verket hennes styrka. [Jmf. FK 1:135, och min essä “Människan har alltid sista ordet”, som den något oegentligt kallades i Vertex.]
557 [Till FK 1:556] Men detta (föregående) behövde ju inte betyda att någon av ‘termerna’ förnekades, Dessa ‘limites’ tillhör ju i själva verket ‘andra sidan’. Och att inse begränsningarna behöver ju inte heller betyda att man avstår från att söka överskrida dem ändå. Det är ju detta som människan gör och kommer att göra, och det är detta som är hennes förtjänst.* Och det är detta som är det absurda.
---------------------------------------------------------------------------------------------------------------
*Gödels teorem, till exempel. Se min essä “Människan har alltid sista ordet”, i Vertex 1982(?).
558 [Till FK 1:556f] Genom det absurda blir människan människa.
Kommentarer