Människors egenskaper eller interaktioner: Wittgensteins omöjliga privata språk [Filosofisk Kalender 1:581-585]

581 Med vilken rätt tillskriver vi egentligen individen egenskaper som t.ex. aggressivitet? Vi iakttar ju dessa påstådda egenskaper - eller yttringar av dessa egenskaper - bara då individen ‘samspelar’ med andra individer och med den omgivande verkligheten. Kan vi finna någon epistemologisk legitimering av dessa tillskrivanden? Vore det inte rimligare att tänka sig att egenskaper, sådana som aggressivitet, uppstår först i ‘samspelet’ mellan individer, mellan människan och hennes omgivning. Egenskaper som egnskaper hos ‘rörelsen’, samspelet eller konflikten, således. [Och på samma sätt med det absurda och det förnuftiga. Jmf. ovan FK 1:549]

582 [Till FK 1:581] Och märk väl att det samtal jag vill föra här inte är detsamma som den gamla arv- och miljödebatten och att jag i den debatten inte heller ensidigt vill ställa mig på ‘miljöanhängarnas’ sida. Ty, förnekas en av termerna så stoppar rörelsen, och stillestånd inträder.

583  [Till FK 1:581] “-Men finns det ändå inte en viss konstans i människans beteendemönster, som är oberoende av med vem eller vad de samspelar? Och är det inte dessa konstanter vi kallar egenskaper?”
- Hur vet vi då att konstanten i själva verket inte är en parameter, eller t.o.m. en variabel. Ty, att en individ beter sig likartat i likartade situationer - är det något att förundras över? Och ger det oss ens rätt, med tanke på induktionens hela problematik, att med någon grad av säkerhet tillskriva honom egenskapen att bete sig så i sådana situationer? Och om ock hans samspelspartners vore olika, men beteendet förblev i stort sett konstant, så kunde det ju tänkas bero på individens egna egna förväntningar och bedömningar av sina samspelspartners. Han kanske bedömde dem som lika trots allt. [Därmed vill jag inte fritaga honom från ansvaret att ha gjort en eventuell felbedömning.]

584  Egenskaper snarare som interaktioner.

585  “Men skulle man inte kunna iakttaga renodlade egenskaper hos en absolut isolerad individ, en eremit, som inte deltagit i något som helst ‘samspel’, och sedan jämföra med oss själva, oss sociala varelser?”- Visa mig en sådan individ, och jag skall bli storligen förvånad! Och för det andra, vem skulle göra iakttagelsen? Om någon utomstående, vore inte risken stor att eremiten då upphörde att vara ‘absolut isolerad’ och drogs in i en eller annan form av samspel? Om eremiten själv, hur skulle man kunna garantera att han inte tillskrev sig egenskaper han egentligen hade men bara tyckte sig ha? [Jmf. Wittgensteins argument mot privata språk, Philosophische Untersuchungen.] Och, än svårare, hur skulle vi få reda på resultate av hans studier utan att han på något sätt meddelade sig med oss, och därmed upphörde att vara eremit?
[Tillskrivet senare, mars 2006: Naivt kan det förefalla, men poängen är väl den att så snart eremiten försöker meddela sig, om så meddelandet når oss utan direktkontakt, i skrift först postumt, så måste det väl ändå ske i medvetandet om någon slags föreställd läsare. Varför skulle han annars anstränga sig att skriva? Varför vittna, utan föreställningen om någon som någon gång skall uppfatta vittnesmålet?]