547 “Nous prenons l’habitude de vivre avant d’acquerir celle de penser. Dans cette course qui nous précipite, le corps garde cette avance irréparable” [Camus , ‘Le mythe de Sisyphe’, s. 21] - Att leva och att tänka som vanor, någonting vi lär oss - ça d’accord. Men om det nu fanns ett sådant irreparabelt försprång, varav kommer sig då detta att vi ibland tänker på, tänker oss in i situationer som vi i själva verket upplever, genomlever långt senare? Och händer det inte någon gång till och med att vi tänker och tycker oss ha upplevt en situation redan som vi långt senare skall komma att uppleva - och detta utan att vi, då vi tänkte oss ha upplevt situationen, ens hade hade en rimlig chans att veta att vi skulle komma att uppleva den? Händer det således inte ändå att tanken stundom springer ikapp och förbi livet? Vi kan påskynda tanken. Men kan vi egentligen påskynda våra liv? [Självmordet är, som vi har sett, ingen utväg. Och det är inte heller ett medel för att påskynda sitt liv - bara för att förkorta det.]
548 “Il est toujours aisé d’être logique. Il est presque impossible d’être logique jusqu’’au bout.” [Camus , ‘Le mythe de Sisyphe’, s. 22] - Kanske för att logiken inte har något slut. [Det förnuftiga som rörelse. Och följaktligen finns det inget ‘logiskt självmord’, inget förnuftigt i att ta livet av sig, eftersom självmordet innebär ett upphävande, ett förintande av rörelsen.]
549 Och på samma sätt som det absurda inte tillhör naturen, världen i sig, utan uppstår först i konfrontationen mellan människa och värld [jmf. Camus, Le mythe de Sisyphe, s. 37, 44, 48, 55] - så uppstår alltså även logiken, förnuftet först genom denna konfrontation eller detta samspel, denna rörelse. Naturen i sig är varken absurd eller logisk. Men vi kan göra den absurd eller logisk, genom våra begreppssystem och våra handlingsstrategier. Så skapar vi själva våra överlevnadsbetingelser.
Kommentarer