 |
| Titian's Sisyphe [Prado, Reprod.: Public Domain] |
540 Om man kan dra konklusioner, konsekvenser av det ‘meningslösa’ [såsom Camus ändå synes göra i ‘Le mythe de Sisyphe’] är det då längre meningslöst?
541 Är det verkligen så att det naturliga är detsamma som det nödvändiga?* [Kan inte naturen också överdriva? Jmf. ovan FK 1:321f] Har inte den moderna fysiken lärt oss att naturen är ett slumpens rike? [Rubrik i Le Monde: “Dieu joue probablement aux dés”]
----------------------------------------------------------
*Aprop. Camus , ‘Le mythe de Sisyphe’, s. 173f
542 [Till Camus , ‘Le mythe de Sisyphe’] Vore det i själva verket inte att visa en större trohet mot det absurda att hoppas, i vetskapen om att det inte finns något hopp? Den pragmatiskt troende som den i sanning absurda människan.
543 [Till Camus , ‘Le mythe de Sisyphe’, FK 1:542] Ja, det att hoppas [-] kan det inte i vissa fall, redan i sig vara ett sätt att visa sin vetskap om att tillvaron är absurd?
544 [Till Camus , ‘Le mythe de Sisyphe’, FK 1:542f] Att inte nöja sig, trots att man vet att det inte finns några förklaringar, någon frälsning, något hopp - det är det som är det absurda. Den absurda människan, det är hon som tar sats och dyker på huvudet i verkligheten i full vetskap om att den saknar djup, att bottnen är igenslammad och vattenståndet bara några decimeter.
Kommentarer