[Pontonjärgatan 33, Kungsholmen]
504 Om fruktan inför döden [Till Sven Bjerstedts artikel, Filosofisk Tidskrift 1983 nr. 1]: Ja, jag tror också att dödsfruktan i vårt sekulariserade samhälle vanligen betingas av en önskan att få fortsätta leva, snarare än av en rädsla för vad som komma skall. En ‘separationsångest’, således; en djup bedrövelse inför utsikten att vi en dag inte skall få vår fundamentala nyfikenhet tillfredsställd. Men om det är så, att dödsfruktan är ett utskott av livsdriften, borde vi då inte hellre fråga oss om det kan vara rationellt att inte frukta döden? [Vem frågar om det är rationellt att känna hunger, känna sexualdrift? Borde vi fråga oss det?] Således, utgå från dödsfruktan som vårt ‘ideal of natural order’. Och borde inte ett sekulärt svar, frikopplat från alla helvetesföreställningar, då lyda: det kan vara ‘rationellt’ att inte känna dödsfruktan bara då själva livsviljan upphört? [Jag talar här, precis som Bjerstedt, om dödsfruktan; inte om fruktan för döendet och de plågor det kan tänkas medföra.] Detta låter som en truism, men behöver inte vara det.
505 [Till FK 1:504] “- Men livsviljan, som varje annan viljeföreställning den för det viljande subjektet tillgängliga kunskapen och de trosföreställningar hon hyser. Och måste den då inte också kunna underkastas prövning beträffande dess rationalitet? Exempel: Är det rationellt att frukta en nära förestående död därför att man skulle velat uträtta något som man samtidigt vet att man också i levande, t.o.m. fullt friskt tillstånd skulle vara fysiskt och / eller intellektuellt oförmögen att utföra? Generaliserat: Är det rationellt att vilja något med kunskap om att man inte skulle kunna?” - Kom fram ur din fjäderskrud, du högerhegelian för vilken blott det verkliga är förnuftigt! Du tycks ha glömt att lärofaderns sats också innehöll ett andra [eller var det första?] led: det förnuftiga är verkligt. Det är alltså inte bara så att blott det som anpassar sig till verkligheten, till det bestående är förnuftigt, utan det handlar lika mycket om att anpassa verkligheten till förnuftets krav. Och om människan i sitt viljande hade inskränkt sig bara till det som legat inom den vid varje tidpunkt givna ‘möjligheternas gräns’, var hade hon då stått idag? [Tilllagt senare, jan. 2006: Jmf. Korzhinskij! FK 3:350]
506 [Till FK1:505] Vad jag vill säga är detta: Viljans rationalitet kan bedömas bara med avseende på de ändamål den visar sig tjäna. Och dessa ändamål uppenbarar sig sällan eller aldrig momentant.
507 [Till FK1:506] Specialfall: Livsviljan är rationell åtminstone så länge som den tjänar livet. [Och jag har svårt att tänka mig några fall då den skulle upphöra att göra det.]
508 [Till FK1:508] Ty, om man tror att medvetandet utslocknar med döden, så är det ju uppenbart att livet, med dess möjligheter till intellektuell tillfredsställelse, rent generellt måste vara ett bättre “tillstånd” (process) än döden. Bara m.a.p. det medvetslösa livet, ställt jämsides med döden, kan “det enskilda förnuftet” förhålla sig värdeindifferent. Men här kan det finnas andra etiska, men icke desto mindre förnuftsgrundade principer som ger det ena “tilståndet” (den ena processen) prioritet framför det (den) andra.
Kommentarer