394 [Till FK 1:390] Här har vi alltså ännu en likhet mellan ‘språkspel’ och ‘spel’: detta att det inte behöver finnas några ‘djupa’, rationella förklaringar till varför reglerna är som de är [men de behöver ju inte heller vara helt godtyckliga]. Därför säger vi: Så spelar vi! [Jmf. Filosofiska undersökningar 654] [Tillskrivet senare, nov. 2005: Eller kanske vi snarare säger: Så spelar vi /brukar vi spela!]
395 Kan man tänka sig fusk i våra språkspel? Vad skulle ‘fusk’ här kunna innebära? Vad menar vi vanligen med fusk? ‘Fuska’ ≈ att bryta mot spelreglerna utan att det upptäcks förrän i efterhand, eller inte alls. [Ty, om brottet upptäcks omedelbart det begås, så avbryts ju spelet, och det finns inte längre något som kan konstituera fusket.] Nu är alltså frågan: Kan man bryta mot språkreglerna utan att det upptäcks förrän i efterhand, eller inte alls? [Tillskrivet senare, nov. 2005: Dum fråga! Naturligtvis kan man det, varför förekommer annars korrekturläsning? Men för att det skall vara fråga om ‘fusk’, måste det inte finnas med en intention, en avsikt, ett uppsåt att bryta mot reglerna, för att tala ‘juridiska’? Men i språkspelet är knappast ens ett sådant uppsåt tillräckligt, om vi inte automatiskt vill kalla också konstnärligt nyskapande regelbrott för ‘fusk’. “C’est l’aberration qui fait l’oeuvre d’art.”]
Kommentarer