[Sveavägen 115, Stockholm]
388 “Den som kommer till ett främmande land, lär sig ofta invånarnas språk genom ostensiva förklaringar som de ger honom; och han måste gissa sig till tydningen av dessa förklaringar och ibland gissar han rätt, ibland fel.” [Filosofiska undersökningar / Ludwig Wittgenstein (Wedbergs övers.) : 32] - Och det är alltså bara genom att vi redan kan ett språk som vi, trots allt, så ofta gissar rätt. [Se ibid., forts.] Jämförelsens betydelse, återigen!
389 “- Är ett oskarpt fotografi överhuvudtaget någon bild av en människa? Ja, är det alltid en fördel att ersätta en oskarp bild med en skarp? Är det inte ofta just det oskarpa vi har behov av?” [Filosofiska undersökningar / Ludwig Wittgenstein (Wedbergs övers.) : 71] - Jo! [T.ex. av en människa i rörelse, eller sedd un der speciella ljusförhållanden.] - Nej!! - Jo!!! [Jämför här Lakatos’ skildring av ‘the polyhedron case’ i Proofs and Refutations och min kommentar beträffande Cauchy’s ‘lack of explicitness’ i “Materialistic conventionalism : towards an understanding of Wittgenstein’s philosophy of mathematics” - (C-uppsats, Inst. för vetenskapsteori, Umeå Universitet, 1982)
390 “För på vad sätt skulle begreppet spel vara fixerat? Vad är alltjämt ett spel, och vad är inte längre ett spel? Kan du ange gränserna?” [Filosofiska undersökningar / Ludwig Wittgenstein (Wedbergs övers.) : 68. Jmf även 83, 100] - Jag spelade en gång ett ‘spel’ som bestod i att sortera fruktkarameller i olika högar efter deras sort; en och en allteftersom jag gissade vilken sort min spelapartner dolde i sin hand. [Ibland gissade jag rätt direkt och kunde placera karamellen i sin rätta hög, ibland fick jag genomlöpa alla de olika sorterna innan min spelpartner slutligen öppnade sin hand för mig.] - Varför var jag då ovillig att karaktärisera detta som “un jeu propre”? [Alltmedan min betydligt yngre spelpartner förstås visade sig helt oförstående inför min kritik.] Där fanns ju regler. [Då t.ex. en karamell råkade falla ned på golvet skulle man enligt reglerna omedelbart ta två till ur påsen, samtidigt som man tog up den fallna. Var det därför att reglerna saknade ‘rationell motivering’? - Men finns det då någon ‘rationell motivering’ till varför man i Monopol skall inkassera 4000 kr var gång man passerar en viss ruta? - Eller var det för att där till synes inte fanns några begrepp om vinnare och förlorare? - Men kunde vi inte lätt ha infört dessa begrepp genom att skapa en regel som sade att om jag inom en viss tid fått mer än ett visst bestämt antal fruktkarameller utplacerade på bordet så hade jag vunnit, i varje annat fall var segraren istället min spelpartner. Etc. etc. [Och här visar det sig alltså att en 13-årig pojkspoling, tillika en smula efterbliven mentalt, ibland kan besitta mer filosofisk visdom än en akademiskt bildad vuxen man.]
391 “(Tänk dig emellertid att någon med ett uttryck - och varför inte med känslorna - av omsorg gör som vanliga människor gör med tecken på oaktsamhet. - Betyder det att han är omsorgsfull? Föreställ dig t.ex. att tjänaren med de yttre tecknen på omsorg lät thébrickan med allting på den falla till golvet.)” [Filosofiska undersökningar / Ludwig Wittgenstein (Wedbergs övers.) : 173] - Men kan vi föreställa oss en sådan situation? I en särskild kontext kanske; t.ex. en oerfaren skådespelare som blir instruerad att låta brickan falla till golvet vid ett visst ögonblick i pjäsens handling och som under repetitionen omsorgsfullt ger akt på regissörens tecken i det han låter det ske. Men här är ju både ‘formen’ och ‘innehållet’ i hans omsorg betingade av den speciella kontexten. Det tyck mig alltså som om Wittgenstein här [och på andra ställen i Filosofiska undersökningar] resonerar på ett sätt som förutsätter att form och innehåll står endast i ett yttre, oväsentligt [sic! i.e. icke-essentiellt? - tillskrivet senare, nov. 2005] förhållande till varandra.
392 “När jag säger till mig själv: ‘Jag blir dock ledd’ - så gör jag därvid t.ex. en handrörelse som uttrycker ett ledande. - Gör en sådan handrörelse som om du ledde någon framåt co fråga dig sedan, vari det ledande i denna handrörelse består. Ty här har du ju inte lett någon. Och ändå önskar du kalla rörelsen en ‘ledande’ rörelse. Alltså innehöll denna rörelse, och förnimmelse, inte ledandets väsen, och ändå kände du dig tvungen att använda denna beteckning.” [Filosofiska undersökningar / Ludwig Wittgenstein (Wedbergs övers.) : 178] - Men har jag verkligen denna förnimmelse då jag inte verkligen leder någon.
393 [Till FK 1:392; Filosofiska undersökningar / Ludwig Wittgenstein] Att förnimmelsen, den ‘mentala bilden’ eller känslan inte är de enda, och kanske inte ens de viktigaste kriterierna på förståelse, läsandet, ledandet och andra akter är visserligen sant. Men därav behöver man ju inte draga slutsatsen att dessa endast står i ett yttre, accidentiellt förhållande till själva akten.
Kommentarer